När verkligheten överträffar konsten och Hollywoodfilmatiseringen

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl skänker ytterligare lite Disney-certifierad familjeunderhållning. Den förra filmen överraskade med vara en riktigt trivsam bagatell, inte minst tack var Johnny Depps oväntat charmiga homme fatale till piratkapten, och genom att dra in hemska summor pengar. Uppföljaren är förstås inte lika fräsch och luktar plikt av att följa upp en succé men underhåller ändå genom att totalt ignorera traditionell logik och detaljer som handling. För vem vill egentligen ha trovärdighet i en piratfilm?
Om man vill ha ut lite ytterligare av bioupplevelse så finns inget bättre än Paul McCarthy-utställningen på Moderna. McCarthy vältrar sig skräpkultur och människans sämsta sidor utifrån bland annat just Disneys torgmarknadsdramaturgi. En av installationerna är faktiskt insiprerad av En Pirates of the Carribbean-attraktion på Disneyworld i Hollywood! Det är sällan bägge sidorna av samma mynt finns så bekvämt representerade, till råga på allt på promenadavstånd.
Sagolikt. Och själv ställer jag mig på kanten.

YouTube och Galiameloner

För varmt för att göra nåt kreativt. Valet står mellan att svennesvettas på utesververingarna, växlandes stölrehydrerade repliker i de rödbrunbrända massorna; att kapitulera inför döden på ett klippbad där solstrålade hudcancern kan spetsas med Marlboro Silver-halsbloss; eller slutligen att bete sig som mer solvana kulturer och siesta sig igenom dagens varmaste timmar så att dygnsrytmen justeras mot de behagligare skymningarna.
Och det bästa sättet att siesta 2006 är med Galiameloner och med YouTube. De förra förtäres i fruktsallad, med glass eller i tunna skivor. Det senare nyttjas genom att söka upp gamla popvideos från ungdomen, spöken, bilolyckor, skateboardsessions eller vad nu dina tigrar gillar bäst.