Om man trotsar de instinktiva kväljningarna och faktiskt utsätter sig för fenomenet så inser man att även finkultur har sina poänger. Efter flera dopp i Stockholms teaterträsk tvingas jag konstatera att det faktiskt är både är riktigt roligt och intellektuellt utmanande att nyttja stadens scener.Blackbird på Elverket är höjdpunkten så här långt. Pjäsen behandlar en oerhört spännande konfrontation i en avskyvärt gemen vardagsmiljö. Karaktärerna har svårt att finna orden inför situationen de befinner sig i och själv tappar man andan när intensiteten kontinuerligt stegras.
En midsommarnattsdröm på Stadsteaterns stora scen är däremot intressant på sättet den fullständigt respektlöst dekonstruerat Shakespeare till folkparksbuskis. Kulturtanterna i publiken klappar i takt med musiknumren och avfyrar skrattsalvor för varje gång humorn hamnar under bältet. Det finns en lättnad i salongen att publiken slipper spela rollen av en förfinad kulturelit och istället faktiskt får ha lika roligt som hemma i soffan framför lördagens bag-in-box-spetsade TV4-underhållning. För oss med von oben-attityd blir behållningen till stora delar Rickard Wolfs avslappnade scenvana och publikkontakt som spetsad med bl.a. otvungna metaallusioner till tidigare uppsättningar av pjäsen.
Lulu på Dramatens lilla scen är däremot tyvärr riktig Old School teeeaaater (med nasal stämma) komplett med stelt agerande, krystade repliker och (gäsp) moralistiska undergångsspiraler mot huvudpersonens fullständigt banala död i händerna på en hantverksman. Pjäsen är rätt gammal och väckte en del uppseende på sin tid men känns bara kvalmig idag, och det trots den nu kan tolkas utifrån ett färskare genusperspektiv. Bra scenografi och det faktum att man kan få bättre platser i pausen (då en tredjedel av publiken rymmer) blir behållningen.
Nästa punkter på teaterprogrammet återuppväcker Söderbergfanatismen ur sitt stilla slummer (Gregorius) genom Gertrud och sedan Doktor Glas. Förhoppningarna om något spännande och kontemporärt läggs dock på Klimax på Elverket. Den sista beskrivs i termer science fiction och på en teaterscen är det i regel av godo.
