När någon dog eller nåt avskyvärt hände i Kurt Vonneguts Slakthus 5, upprepades mantrat "so it goes". En kommentar på det oundvikliga, orättvisa och obegripliga. Det bara händer. Utan hänsyn till rättvisa, moral, symmetri eller ironi.Dagens tragedi är att jag idag fick reda på att Ryszard Kapuscinski har avlidit. Det är mycket sorgligt då hans böcker är det närmaste jag har kommit att begripa de fruktansvärda händelseförlopp som förändrar vår värld. Inte demokratiska val eller bolagsstämmor. De begrips och bevakas med en oerhört exakthet. Jag menar alla de saker som sker i västevärldens periferseende. De oändliga konflikterna i Afrika, i Sydamerika eller i mellanöstern. Vilka är det som ligger bakom krigen, vilka är människorna som drabbas (de 100, 1 000 eller 10 000-tals som de rapporteras om i statistiken) och varför händer det? Om och om igen?
Ryszard Kapuscinski fångar de avgörande ögonblicken med en sorts reportagepoesi som fångar dessa situationer med en enorm detaljrikedom. Människornas villkor, drivkrafter och förhoppningar fångas med en veteskaplig skärpa i bara ett par meningar. I ett poetiskt språk som inte söker intellektuella poänger utan bara att förtydliga situationernas allvar. I ord som fångar utsatta och desperata människor i avgörande ögonblick utan att skapa distans, utan genom att känna med dem. Genom att ge dem den värdighet som de alldagliga och slentrianmässiga nyhetsrapporteringen konstant misslyckas med att förmedla i sitt tonlöst sifferrabblande röstläge.
Det är så sorgligt att den rösten nu är borta. Det finns så mycket mer att försöka förstå.
