På väg in i det vita

Champoluc är inte Alaska.
Men så är jag inte heller David Benedek.

De vitaste pojkarna

Laddar just ner nya skiva Rules med Whitest Boy Alive men jag längtar ändå efter att få köpa den, helst på vinyl jag aldrig kommer spela, för att det är så sällsynt med musik jag så helhjärtat kan ta till mig.

Helgonkitsch

När världen är ond brukar jag fly in i kitsch.

60-tal är att föredra eftersom jag kan dela fascinationen med mina förädrar som var med och får ypperligt tillfälle att säga att deta var bättre förr.

Om hon hade ett hjärta

Karin Dreijer/Fever Ray gör fantastisk musik men frågan är om det verkligen magiska är vilka videos des inspirerar.

Första If I had a heart är ungefär lika vacker och lika skrämmande som Låt den rätte komma in.

If I Had A Heart from Fever Ray on Vimeo.

Den andra, When I Grow Up, ska tydligen bli ännu bättre. Se bara fotot högst upp.

Fredagen den Tango

Carlos Gardel nån gång på 20- eller 30-talet

Evolutionens fader fyller 200 år

200 år efter Charles Darwins födelse sammanfattar Guardian den store vetenskapsmannens (7 år gammal på bilden) liv och verk.

Jag föredrar Twitter

Olle tipsar om en intressant men lite feg Twitter-artikel i New York Mag.

Skribenten verkar inte kunna bestämma sig om han ska hoppa på hypen eller avfärda det hela som en fluga. För det vore väl pinsamt att inte fatta nästa Google samtidigt som man inte vill se dum ut om det hela floppar.

Själv tror jag mycket mer på Twitter än på Facebook. Jag tror också att alla mobiler, laptops etc kommer ha någon sorts twitterfunktion inbyggd inom fem år.

Sådeså.

Steven Levy skriver förresten om sociala skuld i samband med moderna kommunikationsprotokoll men kommer fram till att det är lugnt och att allt ordnar sig.

Bilden en screenshot från Hahlo, en smart Twittervariant för iPhone

Konstfack svarar med osammanhängande dravel

"Ledningen för institutionen för Konst på Konstfack ger sin syn på aktionen och konstens förmåga att beröra i samtiden" står det i DN.  

En korrektare formulering vore "Ledningen för institutionen för Konst på Konstfack visar fullständig brist på verklighetsförankring och illustrerar detta med imbecilla cirkelresonemang som saknar all relevans utanför institutionens fläckiga fikabord". 

Vad det handlar om är ett bus på liknande som radioprogrammet Hassans busringningar där personer i serviceroller tvingas ta sig an påhittade knasiga resonemang. Skämtet sker på de uppringdas bekostnad som har mycket liten möjlighet att fösvara sig då deras arbetsbeskrivning tvingar dem att handskas med knasigheter så länge dessa faller inom verksamhetsområdet. 

När det gäller Hassans busringningar räddas resultatet av en fingertoppskänslig och mänsklig humor samt detta grundläggande kriterium att ingen faktisk skada är skedd.

Anna Odells bus har potentiellt riskerat människoliv eller i alla fall mänskligt lidande eftersom personal och resurser har prioriterats från faktiskt behövande till en egoistisk självupptagen uppblåst konstfacksbrud. 

Handlandet är kort sagt fullständigt ansvarslöst och helt oförsvarbart på ett rent personligt plan. I bästa fall kan det förklaras av att Anna Odell helt enkelt är lite blåst.

Att det försvaras av institutionsledningen gör dock det hela en väldigt oroväckande. Vad kommer dessa framstående vidsinnade pedagoger stödja härnäst? Bankrån, mordbrand, incest, barnporr? Oj, just det sista har ju redan skrivits in i läroplanen.

Det jag hoppas sker nu är att Stockholms Läns Landsting väljer att utföra lite konst på Anna Odell och Institutionsledningen varje gång de söker vård.
Kanske vägras de hjälp? Kanske ges de fel vård? Kanske spärras de alla in bland liknande samhällsfientliga individer? 

Då skulle historien möjligen resultera i ett skämt som skulle platsa i Hassan.

Målningen är Han van Meegerens förfalskning av Vermeers Lärjungarna. 

Den perfekta engelska snöbollen

Engelsmännens hjälplöshet inför det senaste snöfallet har omvandlats i resolut handlingskraft. Här i form av Guardians väldigt nogranna guide för hur man gör den perfekta snöbollen.

Air France i nollgradiga vågor

Videon till Air France No Excuses var verkligen jättefin.

Morrisseys sju tum

Det är otroligt uppfriskande att se bitterfarfar äntligen bjuda lite på sig själv. Och dessutom sannolikt även ordvitsa lite med de sju tummen som döljer hans hemligaste delar.

Lika trevligt är att Moz ställer upp på småtrevliga och putslustiga intervjuer med Russel Brand.

Det tog visst bara 49 år att lämna tonåren.