
Funderade just på om det är just den här med/omedvetna motviljan att mot att frusta fram hoppa på de spektakuläraste formuleringarna eller de mest kontroversiella åsikterna som bygger min respekt. Eller att jag aldrig tvingas rida med i Görans privatliv när jag är intresserad av vad han tycker om någon ny film. Att jag inte tvingas hålla reda på om han bor i London, eller på landet, vad hans fru heter och sysslar med och vilka han umgås med.
Görans artiklar eller framträdanden i radio och tv är nog så bra för att de bara är just det. Välkomponerade följder av ord i text, ljud eller videoform, och kring ett ämne man redan finner relevant eller som man efter ett tag tvingas känna sig berörd av i ljuset av sådana respektfulla framställningar.
Jag misstänker att Göran i själva verket personifierar begreppet Public Service och följer därför honom huvudsakligen via Spanarnas podcasts och filmrecensionerna i SVT Gomorron Sverige och i det fall han får överglänsa de ordinarie programvärdarna i Filmkrönikan.