Jag är en cyborg, men det är ok

2007 slutar med en andfådd suck. Hoppas 2008 blir minst lika händelserikt.

framför allt ser jag fram emot ännu fler fantastiska föreingar mellan kultur och teknik. Illustrerar den tanken med en trailer för Park Chan-wooks techno komedi I'm a cyborg but that's ok som jag missade på årets filmfestival.

Vad jag tror jag kommer minnas från 2007 är, Burials fanastiska Untrue, längtan efter iPhone, Johan Klings Darling, Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg, Alfonso Cuaróns Children of Men, William Gibsons Spook Country, ANC:s Mad Men, Feist på Cirkus, St Vincents Marry me, Cat Power som ljudspår till Karl Lagerfelds Haute Couture, To be continued... på Magasin 3 och David Harrowers Blackbird på Elverket.

Så det här är det nya emoåret?

Och jag känner inte att något är annorlunda. Ben Gibbard och hans tungsinta medmusikanter påminner om att det alltid finns en baksida. Ifall man hade glömt detta fundamentala axiom.

Själv hoppas jag dock på mindre tonårsangst och mer tonårslust. Dock gärna i widescreen.

Kaleidoskotropolis

Kazuhiko Kawahara eller Palla om han också kallas är från Osaka och gör fantastiska kaleidoskopiska metropolistiska fotografier av landskap ljus, stål och betong. Här berättar han lite mer.
Via Wired

Högtid för frosseri i dödssynder

Snart är det ju faktiskt Jul.
Århundraden av korrumperade religiösa, kommersiella, borgerliga, mångkulturella traditioner smälts ihop till ett Strindbergskt helvete av omöjliga sociala sammanhang.

Mitt recept för att hantera denna vår tids och civilisations största högtid är att sänka förväntningarna. Maximalt. Ett sätt att göra det är att släppa alla onödiga konventioner om rätt och fel, fint och fult, bör och ska, etc och etc. Att bara vara sitt mest basala, icke-reflekterande och njutningsfullt decerebrerade jag.

Det är långt ifrån lätt att släppa bilden av sig själv som lite bättre än vad man faktiskt är. Därför är det viktigt att öva. Min träningsmetod har varit ett tvångsmässigt frosseri i Dexter, den påkostade Showtime-produktionen om en pastellfärgad seriemördare i det evigt svettiga Miami.

Efter 24 timmar (två säsonger) vällustigt förpackade dödssynder är man redo att möta vadsomhelst. Även omänskligheter som julhandel, julbord eller julmys

6 minuter sömn

Osofistikerad monotoni i dess allra vackraste form.

Sleeps Dragonaut från debutskivan blev tyvärr höjden på karriären. Bandet fick ett rejält skivkontrakt som medlemmarna blåste på stora Orange-rörförstärkare och Hash. Under inflytandet av dessa investeringar spelade de in nästa skiva som bestod av ett enda riff som sträcktes ut över drygt 60 minuter. Den inofficiella titeln var Dopesmoker.

Skivbolaget ville förstås inte släppa skivan och efter diverse bråk och interna konflikter splittrades medlemmarna ut i diverse andra stonerkonstellationer.

Om är den kanske den intressantaste och består av trummor, bas och oändligt tålmodig metalpsykedelia.

YouTube killed the video star

Eller så kommer YouTube rädda denna döende form av konst/marknadsföring.

Pitchfork listar sitt urval av årets 50 finaste videos. Håller med om Dizzee och Gui men varför saknas Jens fina flygtur på Island?

Fotot föreställer Sonys första Betamax-spelare. Minns nån tiden när Sony gjorde riktigt coola saker? Känns mer och mer som en dröm.

Män gråter i Business Class

...i David Sedaris kortnovell hos New Yorker.
Fotot föreställer en Boeing 747

Warszawa brinner

En liten påminnelse om det mindre vulgära öst.

Montenegrisk booty bass

Goga Sekulics video till turbofolkhitten Seksi biznismen visar att Europa inte har några problem med att ta upp kampen med USA vad gäller smaklös, sexistisk och ultrakommersiell pop.
Move over Lil' Kim och 2 Live Crew, här kommer Goga.

Tipset kom från Den tillfällige diplomaten.

Ett kungarike för en dödskalle

Wired skriver om indisk handel med mänskliga kvarlevor.

Dödskalleteckningen är av Leonardo Davinci (mer känd för sin bok om koder)

Je veux qu elle revienne

Från Fredrik Strages YouTube-lista.

Arrivederci

Chet i Urlatori alla sbarra från 1960