BMW i blom

BMW Lovos.

45.33 x 8

LCD Soundsystems monotont kontemplativa löpbanehouse i 8 versioner.

Slutet för den Amerikanska Undervärlden

James Ellroy avslutar Underworld USA-trilogin med Blood’s A Rover.
Intervjuer och förhandsrecensioner antyder en kursändring i ton och känslomässig dynamik.
Bara det inte sker på bekostnad av dramatisk dynamik och språklig effektivitet.
De argumenterbart tidstypiska och sociologiskt förklarliga rasistiska arketyperna kvarstår tydligen intakta.

Hur jag lärde mig att uppskatta en ordentlig Nazistkalpering

Det skedde förstås i biosalongen under Tarantinos Inglorious Basterds, sannolikt den mest underhållande film jag någonsin sett.

Att Tarantino underhåller är ingen direkt nyhet men att det var de kammarspelslika segmenten som de var de allra mest hissnande och skrämmande roliga var lite av en överraskning i en historia som förväntades av utgöra en tunn slöja över metodiskt splatterifierade fascistsavrättningar i händerna på utvalda representanter för det utvalda folket.

Jag minns inte att jag så uppspelt längtat efter att se om en film redan under eftertexterna sedan jag överdoserade på socker och Tillbaka till framtiden nån gång hösten 1985.

Faller för en frestelse

Så länge jag kan minnas att jag har varit intresserad av gitarrer har jag varit besatt av att äga och spela på en Fender Jaguar.

Föga förvånande är de funktionella fundamenten för denna fatala fixering fruktansvärt fåtaliga.

Gitarren är i sitt originalskick inte särskilt spelbar på grund av fundamentala missräkningar som gör att de flesta som faktiskt ämnar använda sin Jaguar för att spela musik behöver byta ut centrala komponenter för att överhuvudtaget få gitarren spelbar.

Det kanske inte förvånar med att tanke på att upphovsmannen, geniet Leo Fender, helt missuppfattade rådande trender när satte igång med uppföljaren till den avskalade Telecastern och fulländade Stratocastern.

Leo trodde, i början av 60-talet, precis i sufrrockens födelse och strax innan British Invasion, att nästa stora grej skulle bli jazz.
Well, så blev det ju inte. Inte alls, skulle man kunna säga.

Och även om man nu råkade gilla jazz så ville man knappast ha en Jaguar. Den lät helt fel. Skarpt och skränigt. Istället för varmt och murrigt.

Jaguaren, och den lika olycksaliga systermodellen Jazzmastern, floppade fruktansvärt. Produktionen upphörde och de gitarrer som tillverkades förde tynande tillvaro på musikaffärernas dammigaste vrår.

Ända till mitten av 80-talet vill säga, då mer eller mindre avantgardistiska figurer som Robert Smith, Kevin Shields och (väldigt oväntat) funkunderbarnet John Frusciante plockade upp de fula djungelkattungarna på var sitt håll. Och det var i deras i vissa fall väldigt klumpiga och tekniskt tafatta händer (Frusciante undantagen) som missfostren hittade sin egen lilla röst.
Att rösten, som vissa påstår, var unik är en kraftig överdrift (det låter som helt enkelt som en Fendergitarr).

Men på bandfotona fanns det ingen bättre accessoar för att signalera att man var annorlunda. Lika tydligt som en konstigt ovårdad frisyr, en riktigt sur min, diametralt motsatt både de L'Oreal Studio Line hårsprayade Colgate-leende popstjärnorna, de Levi's-501 formstöpta rockrebellerna eller de tunnhåriga bokstavstroende bluesdinosaurierna signalerade Jaguaren att handlade om nåt helt annorlunda. Kanske inte särskilt bra. Men helt klart (då, på 80-talet) jävligt annorlunda och jävligt snyggt (för desigenen var gudabenådad redan från den första dagen).

Så nu, som jag har lovat mig själv att alltid bemöta mitt livs största frestelser, har det sannolikt blivit dags för att falla.

Ramadub

Skitstövlar