Det skedde förstås i biosalongen under Tarantinos Inglorious Basterds, sannolikt den mest underhållande film jag någonsin sett.
Att Tarantino underhåller är ingen direkt nyhet men att det var de kammarspelslika segmenten som de var de allra mest hissnande och skrämmande roliga var lite av en överraskning i en historia som förväntades av utgöra en tunn slöja över metodiskt splatterifierade fascistsavrättningar i händerna på utvalda representanter för det utvalda folket.
Jag minns inte att jag så uppspelt längtat efter att se om en film redan under eftertexterna sedan jag överdoserade på socker och Tillbaka till framtiden nån gång hösten 1985.
måndag, september 14, 2009
Hur jag lärde mig att uppskatta en ordentlig Nazistkalpering
Etiketter:
eufori,
extas,
film,
fulländning,
humor,
inglorious basterds,
kammarspel,
kultur,
perfektion,
quentin tarantino,
underverk,
våld