Vikten av att låta det lilla överskugga det stora

Vilken soppa. Alltså Iran, USA, kärnvapnen och oljan.
I söndags bröt en vän med analytiskt sinnelag ner varför USA troligen kommer vilja bomba Iran innan årets slut. Enkelt sammanfattat handlar det om USA:s vilja att kontrollera oljan i mellanöstern, Irans skinande nya kärnkraft, hotet mot Israel som brottas men Sharons bortgång och Hamas tillträde samt FN:s frånvaro av handlingskraft.
Mitt tunga dagen-efter-huvud kunde inte ens omfamna ens en bråkdel av komplexiteten men efter några dagars långsamt smältande börjar det hela falla på plats. Och platsen det faller på är den där man tvivlar starkt på demokrati, parlamentariska processer och att världen överhuvudtaget utvecklats sen medeltiden. 00-talet är helt enkelt då den globala feodalismen förenas och tar över. Nästan så man längtar tillbaka till kalla kriget.
Och till råga på allt är det deklarationstider.

Under tiden får man glädjas åt de små sakerna. Som att man i Köpenhamn fortfarande får röka inomhus. Den förföriska doften av inomhusrökning, sprit och dyra parfymer på snobbiga Grill & Bar (drinkar á 120 DKK) väckte så många vackra (och tårfyllda, bokstavligt) minnen från uterlivet á lá sen t 90-tal att det blev omöjligt att inte röka en symbolisk cigarett.
Bilden säger nog egentligen allt. Det är en stor och oförfalskad glädje att förfalla i dåliga vanor. Och så stigmatiserad som rökningen blivit sen i somras blir längtan efter uteserveringar, och att fylla alveolerna med rök från Golouises, Gitanes eller några andra prettocigaretter, helt olidlig. "Here comes the relapse" som liraren som hämtar upp Mike Skinner på torken i videon till "When I wasn't famous".
Eller kolla på Good Night and Good Luck.

Det hände en morgon i april

Två skilda, men briljanta, Guardian Online-artiklar och ett halvt Kurt Vonnegut-citat senare sitter jag här och bloggar.

Först dagens huvudrubrik "Iran declares: we are in the nuclear club" av Robert Tait och Ewen McAskil som trots sin uppenbart allvarliga subject matter når Onionsk absurdism.

Kort sagt har Irans president Mahmoud Ahmadinejad meddelade i ett tv-tal att det Iranska kärnkraftsprogrammet har lyckats anrika uranium. Detta enbart i fredliga syften vilket är klen tröst för världssamfundet som inte tycker att unga demokratier ska leka med spetsiga leksaker målsmans tillsyn.

Det är svårt att välja ut nåt särskilt stycke men det här är kanske bäst:
"Iranian television broadcast pictures of scientists dancing and waving test tubes apparently marked with chemical symbols. Mr Ahmadinejad, who has threatened to wipe Israel off the map, said the nuclear programme was for purely civilian purposes. The US, Europe and Israel remain sceptical. The speech - carried live on state TV - was punctuated by chants of "Death to America", "Death to Israel", and "Death to counter-revolutionaries."".
För att vara lite tydligt (eftersom det är lite känsligt), är det inte roligast att en måhända regisserad folkmassa skanderade om död och krig (vilket dock är tragikomiskt), utan att denna anekdotiska observation får rollen av den Iranska opinionen. En helt korrekt journalistisk tillspetsning men ett bra exempel på hur fullständigt omöjligt det är att förmedla komplicerade frågor i en nyhetsartikel. Och det i liberalt vidsynta Guardian.

Dagens andra pärla är "Bottom of the class" som analyserar hur Brittiska överklassen, inkl royaliteter, festar till det genom att maskerader under temat arbetarklass. Man har analyserat ett flertal incidenter och tar avstamp i ett Sun-reportage med spetsiga rubriker som "Future Bling of England" och "Wills wears Chav Gear in Army Snap".
Här behövs inget förtydligande. Överklassen skrattar åt arbetarklassen, som den alltid gjort. Ta det, Mustafa Can.

Och nej, there is no why.