Två skilda, men briljanta, Guardian Online-artiklar och ett halvt Kurt Vonnegut-citat senare sitter jag här och bloggar. Först dagens huvudrubrik "Iran declares: we are in the nuclear club" av Robert Tait och Ewen McAskil som trots sin uppenbart allvarliga subject matter når Onionsk absurdism.
Kort sagt har Irans president Mahmoud Ahmadinejad meddelade i ett tv-tal att det Iranska kärnkraftsprogrammet har lyckats anrika uranium. Detta enbart i fredliga syften vilket är klen tröst för världssamfundet som inte tycker att unga demokratier ska leka med spetsiga leksaker målsmans tillsyn.
Det är svårt att välja ut nåt särskilt stycke men det här är kanske bäst:
"Iranian television broadcast pictures of scientists dancing and waving test tubes apparently marked with chemical symbols. Mr Ahmadinejad, who has threatened to wipe Israel off the map, said the nuclear programme was for purely civilian purposes. The US, Europe and Israel remain sceptical. The speech - carried live on state TV - was punctuated by chants of "Death to America", "Death to Israel", and "Death to counter-revolutionaries."".
För att vara lite tydligt (eftersom det är lite känsligt), är det inte roligast att en måhända regisserad folkmassa skanderade om död och krig (vilket dock är tragikomiskt), utan att denna anekdotiska observation får rollen av den Iranska opinionen. En helt korrekt journalistisk tillspetsning men ett bra exempel på hur fullständigt omöjligt det är att förmedla komplicerade frågor i en nyhetsartikel. Och det i liberalt vidsynta Guardian.
Dagens andra pärla är "Bottom of the class" som analyserar hur Brittiska överklassen, inkl royaliteter, festar till det genom att maskerader under temat arbetarklass. Man har analyserat ett flertal incidenter och tar avstamp i ett Sun-reportage med spetsiga rubriker som "Future Bling of England" och "Wills wears Chav Gear in Army Snap".
Här behövs inget förtydligande. Överklassen skrattar åt arbetarklassen, som den alltid gjort. Ta det, Mustafa Can.
Och nej, there is no why.
