Mitt herrmodestockholm

En vän bad mig tipsa om herrmodebutiker i Stockholm.
Min absoluta favorit är Nittygritty. Huvudbutiken har stans bästa urval av europeiskt mode (Paul Smith, Prada, Thomas Burberry, CP Company, Stone Island, Prada, Church etc) och ger tillsammans med grannarna, franska A.P.C., Carhartt och brittmod-Fred Perry samt outleten needy greedy, Stockholms mest kultiverade (om än ofta lite för dyra) modeshopping. Utöver kläder erbjuder NG belevad atmosfär, charmiga och lättsamma butiksbiträden, en och annan söderkändis, se men inte röra-fina retro-tv:s från Brion Vega och sist men inte minst ett utmärkt café.
Nästa nedslag görs lämpligen på Götgatan där man kan besöka Weekday, huvudbutiken för växande Cheap Monday, som fått släpa en tung ände av "nya svenska modeundret"-epitetet. De mycket prisvärda egna jeansen blandas med smart och ofta kul denimmode. Gillar särskilt April 77 jeansen även om de senare modellerna, döpta efter Ramones-Joey, ligger utanför mina kroppsliga begränsningar.
Nyöppnade Monki ligger vägg i vägg och erbjuder vad jag sett ett liknande urval. Förutom att jag smet in på öppningsfesten har jag inte besökt affären och kan inte kommentera mer.
C/O Stockholm ligger mittemot och har sen ett år tillbaka en lite egen profil, dock fortfarande exklusivare casualmode. Raf Simmons, Jil Sander, Costume National osv.
Norrmalmstorg är den tredje stoppet med SOLO, Acne Jeans och lilla Takeushi på Birger Jarlsgatan (hittar ingen länk). Solos huvudbutik har ett fint, om än tryggt, sortiment av svenska och internationella märken men har nog stadens största urval jeans (i bra kombinatione med kompetent personal). Acnebutiken är stilig och skänker kvarteret, tillsammans med Whyred, Hope, Le Shop och Nitty Gritty Shoes (de senare i Birger Jarls-passagen) skänker området lite välbehövlig smartness. Och är man väl i kvarteret så är det förstås lätt att smita in på NK för se vad som händer på Paul & Friends och NK Trend. Och så Tiger förstås, som finns överallt och bidrar med postningens bild.
Slutligen vill jag bara nämna Awesome Rags som i ogästvänliga PUB-huset lyckats skapa en liten trevlig modeoas med stans kanske bästa sortiment Danskt mode.

Stockholm ist sehr minimal, ach ja!

DN skriver om att det inte finns nåt att klaga på vad gäller Stockholms technoscen. Mina klubbhoppingskills är inte helt färska så jag inte personligen rekommendera klubbarna som nämns (med undantag för snortrevliga Bricolage), men av bokningarna att döma har vi ingenting att skämmas för. Michael Mayer, Ricardo Villalobos och stadens egna the Field utgör en klart eklektisk blandning (inom parantes hoppas jag på att Gui Boratto ska dyka upp med sin svenneminimal-hit Beautiful Life). Stockholm är helt enkelt sjukt minimalt .
Spitzenklasse!
Härmed uppmanas alla, inklusive undertecknad, att genast nyttja denna sagolika infrastruktur. Man ska inte tro det blir en bra technosommar om inte nån sätter fart.

Edit: En kommentar gör gällande att Gui spelade i stan för en månad sedan. Sjukt pinsamt. Lägger härmed ner att kommentera klubbscener.

Upplös mig högre, ropade jag mot skyarna

I sviterna av WWII-fascinationen blev jag helt besatt att skaffa en xbox 360. Kände att jag skulle bli djupt olycklig om jag inte fick skjuta mer saker. Monster, zombies, nazister, you name it.
Men för att träda in i den aktuella spelgenerationen på ett respektabelt sätt krävs det även en investering i hög upplösning, HDTV, och att hitta den heliga graalen i det överhettade marknadssegmentet kräver sin man (uteslutande män som jagar). Begrepp som HDTV, HDMI, DVI, 720p, 720i, 1080i, uppskalning mfl kan lätt driva en ovan shoppare till vansinne. Jag ser dock mig själv som en väldigt modig och uthållig marknadsresearcher som normalt lätt kan identifiera en produkt som passar min kombination av sofistikation/snålhet.
Döm då av min förvåning när jag, efter idogt plöjande av recensioner och forum, upptäcker att det inte går att hitta en vettig platt tv till ett rimligt pris. Till och med om man går upp i helt orimliga prisklasser finns det alltid nåt irriterande fel. Fel upplösning, fel kontakter, brus, dålig betraktningsvinkel, eftersläpningar, svag kontrast, urblekta färger, ojämn bakgrundsbelysning, dåliga garantier, stora variationer mellan exemplar, brummande ljud osv osv osv.
Efter att då ha bestämt för att avstå LCD eller plasma tills tillverkarna lärt sig tillverka apparater som faktiskt håller det som utlovats, tänkte jag lösa medelst en större, 20 el 24-tums, datorskärm. Ännu en runda av frenetisk reserch tar vid. Och resulterar i ännu en besvikelse. Det går inte att göra ett bra köp. För, även om man lägger ner sjuka pengar på sitt inköp, kan din skärm innnehålla en eller två sk döda pixlar, vilket inte ger bytesrätt enligt gällande garantier.
Man förväntas alltså acceptera att stirra på sitt misslyckade köp under hela produktens livslängd. Samtidig som personen brevid/efter som köpte precis samma prudukt för samma belopp kan slippa besväret och få en helt perfekt enhet.
Situationen liknar ett konsumtionshelvete som för tankarna till Dante Alighieris reseskildringar.
Resultatet blev att jag helt struntade i det hela. HDTV:n och de virtuella monstrsitetena får vänta.
Under tiden inriktar jag min passion på Korpenfotboll, ett engagemang hittills helt befriat från oheliga associationer.

En oas i färdiglunchöknen

Jag äter långt ifrån så hälsosamt som jag önskar (eller för den delen predikar). Särskilt luncherna tenderar att bli väldigt provisoriska och försvinner ibland helt från dagsordningen.
Det är förstås förkastligt men vad gör man när tiden är knapp och handlingshorisonten består av korven på hörnet eller matbutikernas hav av ledsna inplastade ursäkter för en sallad?
Men nu, tack vare mitt lokala Daglivs take away-satsning, finns det äntligen ett anständigt alternativ i form av rätterna från Bosphorus. Företaget producerar matkultur från "östra medelhavet" i form av sallader wraps och annat som hittils varit mycket gott, smakrikt, kryddigt och fräääscht (för använda bimbospråk).
Rekommenderas åt alla desillusionerade stresslunchare i Stockholms innerstad. Och att man dessutom får en välbehövlig påminelse om allt gott som, det envetna mediabruset till trots, kommer från mellanöstern är en härlig bonus.
Bilden föreställer förresten Ezme, en pikant sås som just förgyllde kycklingen i min bulgursallad.

Och nu veckans dammsugarkonst

Nyss hemkommen från Blå Hallen i Stadshuset och en trevlig prisutdelning i evigt optimistiska Venture Cup stöter jag på det här min nya newsreader. I vad som verkar vara ett genomtrevligt PR-jippo har den unga konststudenten Bobby Zokaites prgrammerat om dammsugarroboten Roomba till att bli en riktigt hyfsad action painter. Utställningen med Roombas verk öppnar snart på ett litet galleri i New Jersey utanför New York och jag hoppas att vi då får se fler av verken än den här fina målningen som jag hittade i Wireds postning.
Roombas tilverkas annars av ett företag som heter iRobot (märkligt nära i Robot, filmen där Will Smith effektivt vanhelgar Isaac Asimovs minne genom att massakrera horder av onda androider) som även tillverkar "taktiska robotar" åt myndigheter och statliga organisationer. I såna här sammanhang är det naturligt att glida iväg i vilda spekulationer om att i framtiden, då kommer robotarna ta över... bla bla bla. Den här tokroliga franska liveskildringen av en Roombning hämmar dock effektivt dylika tendeser. Framtiden är ännu långt härifrån.

There is no why II: Revenge of lower drives

Hur gärna jag än vill skriva något stilla eftertänksamt i postningen efter den som annonserade Kurt Vonneguts bortgång, kan jag inte. Under de senaste dagarna har jag istället hetskonsumerat mer eller mindre blodiga filmer om Andra Världskriget. Figting rats of Tobruk, A bridge too far, Patton, The longest day, Saving private Ryan, Stalingrad, Enemy at the gates osv osv. Samtliga känns som mer eller mindre uttalade förolämplingar mot Vonnegut.
Ibland är det tydligen för svårt att upprätthålla en civiliserat korrekt yta. Istället fylls mina sinnen av svartvita män som dör och dödar i trubbiga definitioner av manlighet, patriotism och mänsklighet. Svettig förbrödning i skyttegravarna, offervilja för den stora saken och mod under beskjutning. Kanske är det bara ett absurt avund på den desperata situationens avsaknad av oändlig (oändligt kvävande) valfrihet. Vi mot dom. Döda eller dödas. Vänner och finder. Tänk om det vore så enkelt...
Nästa stopp längs den nedåtgående spiralen blir Grindhouse. Där finns inte ens pretentioner att skildra nåt verkligt eller viktigt. Bara en fascination för det extrema. Extremt utsatta, våldsamma, smala, kommersiella, meningslösa i att fira den primala glädjen i små ögonblick av fullständig moralisk frihet.

Kurt Vonnegut avled idag

Ännu ett sorgligt besked. Kurt Vonnegut avled idag på Manhattan. New York Magazine avstår (som en av få) smakfullt från att citera den där meningen från Slakthus 5:

- Kurt Vonnegut died in Manhattan last night. He was 84 and battling a brain injury after a bad fall, and we won't insult you, or him, with a half-sentence recap of his career.

Bilden är en promotionposter för Happy Birthday, Wanda June, en pjäs Kurt själv tyckte han hade misslyckats att skriva. Oavsett hans intentioner, kommunicerar den (som alla hans verk) en djup humanism jag fortsätter försöka ingjuta i mitt eget liv.
Tack, Kurt.

Vår, sol och blodiga smalben

Den svekfullt kalla Stockholmssolen till trots är det snart vår. Mina vårkänslor kännetecknas vanligtvis av minskad intellektualisering samt onormalt förhöjt intresse för dum gitarrbaserad musik, skatebård och solglasögon.
Mina rekommendationer vad dessa anbelangar lyder som följer:

- Daewon Song eller Rodney Mullen (44 år ung!), bägge ur Round 3
- ZZ Top med Sharp Dressed Man eller Arctic Monkeys nya Brainstorm
- Dior Hommes Black Tie eller bara nåt billigt från H&M

Häng med ut på de nysopade trottoarerna och välkomna ljuset med nya skrapsår på smalbenen, tinnitusvolym på iPoden och löjligt dyra modeaccessoarer.

Veckans pausfåglar

Det har varit förvånansvärt lite musik på bloggen. Här är några nedslag i mina hörlurar.

- Tracey Thorn - Out in the Woods
- LCD Soundsystem - Sound of Silver
- Kavinskys Testarossa Autodrive.

Kolla särskilt Kavinskys 80-talstecknade video.