Hur gärna jag än vill skriva något stilla eftertänksamt i postningen efter den som annonserade Kurt Vonneguts bortgång, kan jag inte. Under de senaste dagarna har jag istället hetskonsumerat mer eller mindre blodiga filmer om Andra Världskriget. Figting rats of Tobruk, A bridge too far, Patton, The longest day, Saving private Ryan, Stalingrad, Enemy at the gates osv osv. Samtliga känns som mer eller mindre uttalade förolämplingar mot Vonnegut.Ibland är det tydligen för svårt att upprätthålla en civiliserat korrekt yta. Istället fylls mina sinnen av svartvita män som dör och dödar i trubbiga definitioner av manlighet, patriotism och mänsklighet. Svettig förbrödning i skyttegravarna, offervilja för den stora saken och mod under beskjutning. Kanske är det bara ett absurt avund på den desperata situationens avsaknad av oändlig (oändligt kvävande) valfrihet. Vi mot dom. Döda eller dödas. Vänner och finder. Tänk om det vore så enkelt...
Nästa stopp längs den nedåtgående spiralen blir Grindhouse. Där finns inte ens pretentioner att skildra nåt verkligt eller viktigt. Bara en fascination för det extrema. Extremt utsatta, våldsamma, smala, kommersiella, meningslösa i att fira den primala glädjen i små ögonblick av fullständig moralisk frihet.
