Fantastique Atlantique

Hej då på ett tag.
Det har blivit dags att bekanta sig närmare med vågorna som slår in mot Biarritz sandiga stränder med tydligen oerhört fascinerande effekter.

Reklam mot självmord och mot konst

Här blir det intressant. Via reklamfeber hittade jag den här starka bilden som tydligen ingår i en brasiliansk kampanj mot självmord.
Fantastiskt vackert, eller hur?
Komplikationerna finns i att koncepter ligger väldigt nära danske Peter Callesens eleganta papperskonst. Så otroligt nära att det är orimligt att den där kreativa själen på São Paulos Leo Burnett inte snott idén.

- "Är det då ok att stjäla konst till reklam?", undrar läsarna.
- "Nej! Det är fel att stjäla någons idéer och särskilt eftersom det är just dessa idéer konstnärer lever på.", svarar jag bestämt.
- "Men om det handlar om ett icke kommersiellt budskap och syftet är oerhört gott?", envisas några.
- "Definitivt nej igen! Eftersom det inte någonstans anges varifrån idén kommer så handalr det om stöld. Om man tycker att idén är så bra att den verkligen borde användas i kampanjen bör man ta kontakt med konstnären och höra om han är intresserad att delta alternativt tillåta att man anvönder ett uttryck som ligger väldigt nära hans egna. Säger han nej får man vacker hitta på nåt annat och kanske sämre. Och inte stjäla i smyg och sedan få oförtjänt fina priser på nåt brasiliansk Guldäggsjippo som sen leder till väldigt lukrativa uppdrag för McDonalds eller Microsoft.", konsterar jag med en förtroendeingivande och övertygande stämma.
Här är förresten ytterligare ett väldigt snarlikt exempel.

Allt väl på apornas planet

Den japanska experimentalpopartisten Cornelius senaste skiva vidgar vyerna precis lagom mycket för att uppskatta slumpmässiga tankar och associationer som slött studsar fram genom ett allt öppnare sinne under en sen kväll precis mitt i juli.
Titta och lyssna på Breezin och Fit och känn hur du fylls av färgglada och färska nya tankar.

Eggo é a única mini-lavadora

Man kan bli knäpp på att formgivningen av totalt banala vardagsprylar upptar så mycket av vår tid. Varje gång någon nämner ännu en sak som är postmodern och /eller funktionellt går det rysningar genom kroppen.
Jag misstänker nämligen att det är just den fixeringen som kommande generationer kommer håna oss för. Att vi, iklädda japanska designerjeans, shoppade polypropenplast i roliga färger former på Designtorget och investerade i Arne Jacobsen-fåtöljer medan jorden gick under.
Ibland dyker det dock upp prylar som kan vara värda att offra lite av världsaltet för. Som den här fullständigt avväpnande äggformade Brasilianska minitvättmaskinen. Jag menar, hur ska man kunna tycka illa om en pryl som man bara vill krama?
Det är något jag tänker på under denna härligt soliga semesterstartsöndag.
Hittades via Coolhunting

Marknadsföringens osaliga andar kammar digitala nollor

Los Angeles Times skriver om att virtuella communityn Second Life inte längre lockar kommersiella aktörer. Anledningarna är att sajten kraftigt överdrivit antalet aktiva användare och att de som faktiskt besöker sajten är aktivt ointresserade av att köpa prylar.
Det kanske inte är så konstigt. Om man väljer att lämna en överkommersialiserad verklighet för ett, teoretiskt sett, fritt virtuellt alternativ så är man kanske inte så enormt glad för att marknadsföringens osaliga andar följer efter.
De osaliga andarna deppar dock inte ihop för det. Det finns alltid några nya sociala sammanhang att förorena med kommersiella budskap.
Bilden föreställer Nintendos Mii-avatarer.

Alldeles för blå

Som många andra, har jag en tendens att fästa mig vid musikaliska självmördare. Är det bara en morbid fascination? En ytlig krydda till de musikaliska upplevelserna? Eller finns det faktiskt nåt speciellt som faktiskt förenar fallna hjältar som Elliott Smith, Chet Baker, Nick Drake och Donny Hathaway?

Kollektiv konstruktion, kamrater

Wired har en serie intressanta artiklar om kollektiva försök att skapa arkitektur, konst, foto och litteratur.
Det historiska perspektivet pekar menande på oändliga rader av begåvade, dedikerade, fokuserade och kanske framför allt egensinniga individer.
Bilden är en Sovjetisk affisch från 1931 med titeln "Bekämpa lata arbetare"

Det digitalt onda med det digitalt goda

Den digitala animationen har tagit över. Man kan gråta över det handtecknade hantverkets förfall men vad hjälper det?
En tröst är dock att de digitala verktygen lika gärna används för att casha in på brand recognition i Transformers, som för att berätta ännu en hjärtvärmande originell historia i Pixars Ratatouille.
Om man vill köpa en biobiljett för att se tio minuters fläskiga digitala effekter som ramats in i 80 minuter av något som endast på håll kan misstas för handling, rekommenderas Michael Bays nya opus. Om man dock, utav någon outgrundlig anledning, är intresserad av en lika raffinerad som lättillgänglig blandning av filmkonst och klassiskt berättande rekommenderas Brad Birds senaste mästerverk.

Inkvisitionerna var bättre förr

Det är lite töntigt att bara länka till andra bloggar (utan analys eller sarkastiska kommentarer) men Gycklargrvppen har återigen producerat ett fantastiskt inlägg. Den här gången handlar det om hur Kristendemokraternas allt mer tandlösa politik inspirerar till spännande utbrytningar långt ut på högerkanten .

Alla har en Homer inom sig

På Simpsonsfilmens officiella site kan man skapa en egen Springfield-avatar.
Det här är förstås ett otroligt smart pr-knep för att få glada amatörer som undertecknad att driva trafik till en i högsta grad kommersiell kampanjsite men vad gör man? Faktum kvarstår, man får återskapa sig själv (eller andra) inom ramarna för ett av det senaste decenniets viktigaste popkulturella fenomen.
Det är som att få montera in sig på omslaget av Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band eller få en statistroll i Bibeln.

En Afrikaspecial gör ingen sommar

Bläddrade i Vanity Fairs omskrivna Afrika-nummer över en snabb bagel på stora Akademibokhandeln. Tänkte på hur de välmenande budskapen, djupgående analyserna, goda initiativen fick en märklig bismak när de ramades in av annonser för Prada-solglasögon, specialbeställda Raymod Weil klockor smyckade med 13 000 safirer, Mercedesar, Marc Jacobs och andra usual suspects i en värld av framgång och flärd.
Den ena sidan bad mig ifrågasätta det västerländska konsumtionsmönstret och dess exploaterande konsekvenser medan den andra artigt men bestämt ryckte i ärmen och bad mig lägga ut 3 000 kronor på att skyla mina ögon med lite plast och krom som formats i Milano. Den ena sidan såg inflytelserika människor enas kring en "god sak", den andra tyckte att Bono kramade Desmond Tutu som om han vore sommarens hetaste accessoar, typ en limiterad väska från Louis Vuitton.
Istället för engagemang, förvirring.
Och alternativet, att inte göra något specialnummer alls, skulle ju förstås ännu sämre.
Så det är bara att finna sig i att Vanity Fair lindrar sitt/kändisarnas och mitt dåliga samvetet under några välmenande minuter innan det mediala guldfiskminnet (liksom mitt) tappar Afrika ur tankarna och ersätter en kontinent av orättvisa med någon helt meningslös distraktion.
Tänk om Vanity Fair gjorde ett år av specialnummer om Afrika...