iFry

Stephen Fry är en fantastisk man som visar sig dela min fascination för populärteknik i allmänhet och Apple i synnerhet men Stephen är ju så oändligt mycket mer vältalig.

Här även i sin nya kolumn i Guardian.

Malcolm XXL

För ett tag sen tipsade Fredrik Strage om Byron Crawfords blog.

Byron skriver till vardags i Hip-hop magasinet XXL som jag normalt fäst särskild vikt vid att undvika. Sen Byron förgyllt min vardag med en strid ström underbart politiskt inkorrekta rader (se nedan) funderar jag dock starkt på att ta det tillbaka till mina whigger-rötter.



VIP night at Hooters
"I spend enough money in Hooters to put a kid through college. Hence I wasn't that surprised the other day when one of the waitresses slipped me an invite to their annual anniversary party for their regulars..., though I've always maintained that I go there for the chicken first and the titties second."


Bloc Party - The Prayer
"The bad news (and I hope I'm not breaking this to anyone)? Bloc Party lead singer Kele Okereke is teh ghey. You guys know I try to be open minded about these things (nullus), but I don't know if I'll ever be able to listen to a Bloc Party song again and not know what it's really about. Which is kind of odd when you think that the issue before was that you never really knew what the fuck Bloc Party was singing about. (Or maybe I'm just straight like that.) Indeed the trend with this new album seems to be teh gheying things up a bit, to go after that U2/Coldplay audience.

"The Prayer" has a heavier drum beat than most of the rest of what they've done (it actually reminds me more of how they sound live than anything on Silent Alarm), but the chorus is suitably "soaring," complete with Edge-like guitar work courtesy of whoever their guitarist is."

Dioramadrömmar

Fransmannen Didier Massard ställer ut drömska dioramor ut i Boston.

Via CoolHunting

90-talet var en spionthriller

I alla fall rent musikaliskt.

Att jag aldrig har slutat älska Portishead beror nog på chocken när de dök upp i mitt öra. Jag minns det forfarande första gången jag hörde dem, på trevliga Get Back Records i Linköping (dit man vallfärdade innan youtube och myspace).

Jag klev in genom dörren och märkte med en gång att något var annorlunda. Allting tyckte röra sig långsammare, mera medvetet och med något fördolt mål. Sen märkte jag ljudet i högtalarna. En då helt ofattbar kombination av de vackraste hip-hoptrummorna jag någonsin hört med en avgrundsdjup basslinga, filmiska stråkar ur den bästa trenchcoatthrillern jag aldrig sett och en (som det lät) gränslöst vacker femme fatale.

Ljudet var Sour Times.

Jag trodde inte det var sant DJ Premiere och The Manchurian Candidate. A Tribe Called Quest och Serge Gainsbourg. Där och då sprängdes musikaliska gränser samtidigt som mitt huvud exploderade i en lycklig blodig bang.

Portishead är snart klara med en ny perfektionistisk skiva och det borde firas med en titt på deras första verk, en liten agentfilm med titeln To Kill a Dead Man.

Italians do it better

Chromatics - In the city

Kolla även Glass Candy med Digital Versicolor

Yta. Det behövs inget mer.

Betong i Salzburg

Vackert från daily dose of imagery. Från en tågstation i Salzburg.

Klimatförändringar, konflikter och krig

Den här rapporten från Försvarets forskningsinstitut (FOI) är superintressant. Den heter "The Geopolitics of Climate Change" och finns än så länge i en kortare svensk variant. Den fullständiga engelska versionen publiceras i december.

Hmm...en framtid av klimatförändringar, konflikter och krig. Ingen vacker syn.

På biden Peter O 'Toole som Lawrence av Arabien

Östromantik från Santa Fe

Beiruts senaste skiva, The Flying Club Cup låter som om den spelats in för hundra år sedan i en dimhöljd pittoresk bergsby någonstans på Balkan (lyssna här). De vackra akustiska inspelningarna frammanar vilsamma drömska bilder från en värld långt från den elektroniska vardagen som gud vet att vi alla då och då behöver vila från.

Bakom Beirut finns Zach Condon som är 21 år gammal, kommer från Santa Fe i New Mexico. Hur det nu går ihop i tid, rum och kultur. Här föklaras en del.

Och här är en fin hemmainspelning från nån trevlig lägenhet i New York.

Poesi om övergivna bunkrar

Oerhört vackert skrivet om en lyckad postmodern utflykt i utkanterna av San Francisco.

Skulle mycket väl kunna vara början på en fin roman om vår samtid.

Musik till en motortrafikled

Sufjan Stevens gör vanligtvis sympatisk folkpop på delstatsnivå. Hans senaste projekt är dock ett instrumentalt orkesterverk på temat Brooklyn Queens Expressway.

BQE (I-278) påbörjades på 1940-talet, sträcker sig över Kosciuszko Bridge är känd för att vara väldigt svårnavigerad.

Id al-fitr i rymden

Nu är i och för sig Ramadan slut för i år men tills nästa gång är det bra att veta att den Malaysiska rymdflygsstyrelsen har tagit fram en liten instruktionsbok för muslimsk andakt i rymden. Den togs fram i och med att Muszaphar Shukor, den första muslimska astronauten, nyligen for upp till ISS.
Den avlutas med:
"It is the hoped that this guideline could assist the Muslim Astronaut to ensure the success of the mission and at the same time attaining the redha (pleasure) of Allah SWT."
...och det låter ju väldigt trevligt

Hittade fö bookleten via Nerophilosophy på Scienceblogs. Neurophilosophy... vilket härligt ord.

Journalistikprofessor tittade på tv i 9 år

Dagens DN Debatt handlar om hur andelen svenska program i SVT och TV4 har förändrats under de senaste åren.

Journalistikprofessorn, Kent Asp, har, efter 9 år, kommit fram till att de har blivit lite mindre svenskt på tv och att TV4 har en mer kommersiell inriktning än SVT men mindre kommersiell än TV3 och Kanal5 (sic!).

Tyvärr nämns det (i artikeln, det finns tydligen en längre rapport) inget om den historiska kontexten inom vilken denna förändring har skett. Att tittarna blir allt bättre på engelska, att vi reser mer och är mer intresserade av omvärlden, högre integration med EU och, för guds skull, internet med Pirate Bay, YouTube osv osv.

Utan ett vidare perspektiv är det inte mycket att debattera.

The Wire Season Five

Snart...

Referensdystopin vi inte tillåts glömma

Ridley Scott är en rätt bitter gammal man som efter 25 år äntligen blivit färdig med att finputsa sitt mästerverk.

När filmen ursprungligen släpptes 1982 var det i en version som hafsades ihop efter påtryckningar från marknadsavdelningen som tvingade fram en klyschig deckar-voiceover och ett lyckligare slut. Ridley Scott ältar den här orättvisan i alla intervjuer och det trots att han 1991 fick göra en Directors cut som tag bort voiceovern och la till en mysko drömscen med en enhörning.

Nu, efter 25 år, kommer dock Blade Runner: Final Cut, den superultradefinitiva utgåvan. Filmen får därmed, enligt upphosmannen, en värdig (och dyr) humorbefriad akademisk liksvepning för dess status som ett referensverk inom den moderna filmkonsten.
Den blir dock samtidigt lika dammigt konventionell som alla klassiker som är så bra att det är onödigt att se dem.
Vi får kämpa för att hålla entusiasmen uppe.

Förresten, enligt intervjun Wired har Ridley fortfarande inte läst Philip K Dicks bok som filmen baseras på.

Satellit firar 50 varv runt solen

Det har skrivits en hel del om den sovjetiska rymdfarten i och med 50-årsjubiléet av Sputnik.
New York Times har flera fina artiklar och åskådliga diagram. För att sätta ytterligare lite guldkant på firandet kommer Valentina Tereshkova, världens första kvinnliga astronaut, att besöka Washington DC och , misstänker jag , Smithsonian Air and Space Museum.

Dimensioner för dummies

Portal är ett nytt smart spel som bygger på såna där hål i världen som vissa teckande figurer brukade hamna i när man var liten.
Verkar väldigt kul. Se bara på Wireds pedagogiska figur här brevid.

I väntan på iGodot

I väntan på iPhone (som tydligen är släkt med Godot) har man tid att fantisera kring de framtida möjligheterna med detta lilla tekniska underverk. Själv är jag väldigt sugen på att läsa.
Print is Dead skriver om hur en iPhone fungerar som läsverktyg.
Det finns anledning att tro att läsupplevelsen blivit långt behagligare jämfört med när jag för några år sedan forcerade Mörkrets hjärta på en gammal Palm Pilot med 160x160 monokroma pixlar.
Bilden ur en icke identifierad uppsättning av I väntan på Godot.

Retrofuturism i verkligheten

Som ett försiktigt fan av Formel 1 cirkusen har jag ofta fått förklara fascinationen för en "sport" som handlar om pengar, teknik, politik och reaktionsförmåga. Mitt svar har varit att det intressanta just ligger i just den unika kombinationen pengar, teknik, politik och reaktionsförmåga, men mest för döva öron.

Nu verkar det som om formel 1 kanske kan få en värdig motsvarighet i luften. Rocket Racing League har skapats av grundaren till X Prize (först till rymden och tilbaka vinner) Peter Diamandis (!) och är ännu ett initiativ att sparka raketteknologin (och därmed rymdfarten) ytterligare några snäpp in i framtiden.
De första provflygningarna sker tydligen under oktober vilket innebär att vi innan årets slut äntligen lyckas infria ågra av 50-talets febrigaste raketdrömmar.

Inte mig emot. Det vore för sorgligt om jag inte fick tillfälle att lämna denna jord innan jag måste lämna denna jord.

Benny Hill + Cancerfonden = sant

I den medicinska forskningens namn lyser Cancerfonden upp Globen så att den ser ut som en tutte. Travestin invigdes dessutom av den kristendemokratiske socialministern Göran Hägglund.

Jag vet inte vad jag ska säga. Begrepp som god smak, stil eller omdöme är tydligen helt döda för Cancerfondens marknadsförare. Jag menar, ska man bli glad när man tänker på cancer? Vill man lätta upp det hela med ett skönt garv?
Greppet är fruktansvärt plumpt.

Det här är tyvärr inte det enda exemplet på Cancerfondens dåliga smak vad gäller kampanjer. För några år sen utformades annonserna som nekrologer. Ett superfyndigt skämt på bekostnad på alla anhöriga.
Edit: bättre illustration via Resume.