I ett uppgivet tilllstånd bestämde jag mig för att söka tröst i biomörkret. Och, till min stora förvåning, fann jag fann det jag sökte och mycket mer.Jag menar hur ofta ser man en film som man faktiskt grips av? Som spränger barriären mellan skärmen och tittaren? Som skapar en illusion så trovärdig att man glömmer verkligeheten? Aldrig.
Tills nu. Children of Men är en så ofattbart underbart sagolik dystopi att jag inte riktigt vet hur jag ska börja.
Kanske med bakgrundsfakta? Baserad på en bok av P.D. James, regisserad (som alla relevanta filmer senaste åren) av en mexare, spelad av Julianne Moore, Clive Owen, Michael Caine med Ruby Tuesday och Grime i ljudspåret och med en fantastisk scenografi fångad i utsökt återhållsamt foto som slår perfekt balans mellan realism, estetik och berättelsen som berättas. En berättelse som är relevant, trovärdig, viktig och helt osentimental. Ganska mycket som livet självt.
Jag märker att jag inte kan göra filmen rättvisa i den här texten så jag slutar nu. Se den. Det är den viktigaste filmen på flera år och förmodligen den science-fiction berättelsen som kommer stjäla Blade Runners krona som genrens största mästerverk.
Och om vår värld nu går under så hoppas jag att den går under som i Children of Men.
