Det finns inga särskilda detaljer eller partier på Stars of the Lid and Their Refinement of the Decline som gör att musiken någonsin känns väldigt angelägen.
Inga stora gester. Inga ekvilibristiska instrumentorgier. Inga manierade känsloyttringar. Inga förbannelser över undermåligt uppfattade förhållanden. Inga tomma jeansmodesponsrade rop på revolution.
Istället finns det oändliga mängder kontemplativt spirande mot nya former av det som varit och det som är.
Sålunda en perfekt allegori över det ständigt flyktigt närvarande nuet.
Ett nu som i det här fallet är klockan 08.31 tisdagen den 21:a Oktober 2008
tisdag, oktober 21, 2008
120 minuter episkt ingenting
Etiketter:
drone,
fulländning,
kontemplation,
kultur,
musik,
revolution,
utveckling