Pojke möter flicka och ljuv kommersiell, men relevant, musik uppstår

Ända sen jag blev kär i Jack White har jag hoppats att hans framgångar på något sätt är en symbol för att något står rätt till i världen. Att en stor begåvning med avsevärd integritet och en kompromisslös estetik har kunnat få så stora framgångar borde ju liksom betyda något.

Huruvida världen faktiskt mår bättre i och med Jack är väl inte helt klart. Klart är däremot att jag absolut inte vill se någon annan vid kontrollerna för ljudspåren till världens största varumärken.

Jag ser ingen annan som skulle lyckas subvertera en Coca-cola snutt till en hoppfull påminnelse om acceptans. Eller som i det här fallet skapar ett machomjukt ljudspår till Daniel Craigs James Bond, den västerländska manlighetens tydligaste ideal.

James Bond förtjänar fö en helt egen reflektion som outsinlig källa till manliga komplex men det får bli en annan gång.