I grunden vass verbal kritik av cyklandet som popkulturellt fenomen men samtidigt en väldigt lyckad parodi på bloggandet som individuellt beteende och mediakanal (för att inte nämna tomt urskillningslöst tyckande/hatande)
Och som sagt väldigt roligt. Som i den här fina postningen som kastrerar en meningslös livsstilsartikel i New York Times för att den saknar verklighetsförankring samtidigt som den kastar några välriktade ruttna ägg på pinsamma infantila uttryck hos en sannolikt imbecill hardcorecyklist.