Scenografillibrismen av idag

Apropå Roy Andersson och hans omtalat effektfulla scenografi är det snart dags för ny film av Roys yngre amerikanska själsfrände, Wes Anderson. Mr Royal Tenenbaums och Life Aquatics nya film heter The Darjeeling Limited och skildrar tre vilsna män under en tågresa i Indien. Den har precis haft premiär i USA men kommer först hit 25:e december (suck...).

Både Wes och Roy extraknäcker som reklamfilmare. Wes för American Express och AT&T. Roy för alla möjliga.

Wes har också anklagats för att ha fastnat i en förutsägbar form och att låta en konsekvent scenografi ta över på bekostnad av manus, skådespelare och historieberättande (senast i trevlig intervju med New York Magazine).
Jag förstår inte alls den kritiken. Det finns väl inget bättre än att en konstnär hittar ett unikt uttryck som omformulerar både verklighet och genrekonventioner? Skulle man inte kunna säga att det tom är spelfilmens främsta roll?

Martin Gelin kritiserar oerhört stiliserade Mad Men utifrån samma perspektiv. Drar man det resonemanget några steg till hamnar man i anklagelser om att historien inte händer på riktigt utan bara spelas utav inhyrda skådespelare.

Fotot på Wes Anderson kommer från New York Magazine-interjun som länkas ovan.

Musikoneurologi på amfetamin

Oliver Sachs, neurologen som är känd för populärpatologiska böcker och för att ha förkroppsligats av Robin Williams i filmatiseringen av hans Awakenings, är aktuell med en ny bok och en kort men drogromatisk intervju hos Wired.
Nya Musicophilia: Tales of Music and the Brain verkar otroligt spännande eftersom jag ofta funderat på varför man egentligen gillar speciella vågformade (enligt vissa teorier) mönster i förträngningarna mellan luftens molekyler.

Illustrationen är stulen från ett psykedeliskt skivomslag

Triumferande tragikomik

En otroligt simpel recension av Roy Anderssons Du levande.
Ur ett mejl till en vän: "Strålande på roy-manér är precis vad du kan förvänta dig. Så otroligt kul att låta hjärnan associera fritt till de helt unika bilderna och situationerna. Är garanterat 20% visare av att ha sett den. : )"
Längre varianter här, här och tom här.

Och det är väldigt lämpligt att den blir det officiella svenska Oscarshoppet. Något annat vore ett lika stort tjänstfel som att Svenska Filminstitutet inte skulle stödja den svenska filmens största levande konstnär.
För vilken annan regissör skulle kunna få mig att skratta lika högt åt tragiken i när en hysterisk lågstadielärarinna som bryter ihop fram sin klass?
Bakom kulisserna-foto från filmens hemsida.

Mirabeu

Mirabeu / Aoki Takamasa / op.disc

Apokalyps Albano

Den här skapelsen påträffades igår under en promenad efter en god men högljudd brunch på Haga Forum.
På väg mot mot KTH:s funkisflaggskepp Albanova var vi tvugna att traversera ett ödesmättat landskap som tydligt visar att Stockholm inte alltid är den civiliserade huvudstaden det utger sig för att vara.

Det dehumaniserade språket

Dagens DN Debatt bjuder på dolda hot, paranoia och djup osäkerhet inför framtiden. Även om hela uttrycket andas härlig öststatstilistik skulle jag dock framför allt vilja lyfta fram det imponerande fyrkantiga språket som är sällsynt rent från alla former av mänsklighet, energi eller livsglädje.
Det är därför lätt få för sig att artikeln författats av:
1) Män (100%) som läst på KTH och som tar sig själva på enormt blodigt allvar
2) Män som håller på med väldigt viktiga och svåra och hemliga saker du och jag aldrig skulle förstå
3) Män som inte ägnar mycket tid åt kultursidor, mode eller för den delen människor
Jag kan förstås ha helt fel. Den kan ju mycket väl också ha författats av manodepressiva robotar.
Sakfrågan tycks verkligen angelägen men sättet den framförs på gör att man ifrågasätter om den där katastrofen behöver inträffa för att livet inte längre skall vara värt att leva.

På bilden ser vi Klaatu, med roboten Gort i förgrunden, för första gången säga hej, eller "Klaatu barada nikto" till jordborna

Ikaros i polypropen

En väldigt vacker historia om en sydafrikansk kille vars liv började när han, 12 år gammal byggde, en egen paraglider av plastpåsar och stulna rep.

Hello Africa

Awesome tapes from Africa är en otroligt bra blogg.
Den gör vad den lovar och har på kort tid mångdubblat mitt, tills helt nyligen mikroskopiska, intag av Afrikansk kultur.
Tycker särskilt mycket om Mah Damba och Kante Manfila, bägge från Mali.

Robotarna är dåliga på att kommunicera

Rolly är Sonys senaste experiment i underhållningsrobotar.
Tidigare försök som Qrio och Aibo var relativt begripliga. Vad poängen med nya Rolly är undgår mig dock fullständigt. Den kan tydligen spela musik, blinka och dansa, det senare i ordets vidaste bemärkelse.
Akihabara News har en officiell video som inte heller lyckas förklara varför jag behöver en Rolly.
Kanske skulle man fräscha upp sig inom underhållningscybernetik och se om Kubricks och Spielbergs A.I.

Jag har sett framtiden

Den finns att beskåda på Magasin 3 i frihamnen på supercharmiga utställningen To be continued....

James Turell har fångat den i ett oerhört välregisserat rumsbygge som elegant nollställer sinnena och sedan låter dem långsamt försöka fånga vad som först verkar vara en dörr till himmelriket, sedan en oändlig frid men slutligen visar sig vara en portal som leder in i vår framtid.

SvD intervjuar männen bakom konsthallen (som fö är ett av de bättre argumenten för ett Stockholmsliv) medan DN hyllar med en invecklad recension, men låt inte det avskräcka.

Bilden föreställer inte framtiden utan kommer från James Turells tidigare verk, Knowing Light

Hellre sexism än sex (på tv)

Efter att ha smygittat på ett urval av höstens nya amerikanska tv-serier anar jag att ett tabu är på utdöende.

HBO:s nya Tell Me you Love Me är ett lågmält drama kring ett antal medelklassintellektuella individers relationsproblem. I synnerhet är sex ett problemområde intrigerna kretsade osentimentalt kring detta tills ganska nyligen (i USA) tabubelagda område. Karaktärerna tänker på sex, pratar om sex, drömmer om sex, har terapisamtal om sex och har faktiskt också sex. I utdragna naturalistiska samlagsscener, a lá Short Bus. Presentationen i övrigt är dock tacksamt lågmäld, återhållsam och påminner mycket om Dogma 95. Fast drygt 10 år senare... Hos en (undertecknad) europé resulterar nakenchocken därför bara i ett något höjt ögonbryn och viss otålighet inför att handlingen äntligen ska fortskrida framåt. Vilket den gör om än väldigt långsamt. Ett avsnitt är för lite för att bedöma en HBO-serie men förväntningarna är inte direkt skyhöga. Det finns roligare saker än att obekvämt skruva på sig i tv-soffan.

En annan sexfixerad serie är Californication med X-files David Duchovny i huvudrollen. David spelar Hank Moody (...) en utbränd succéförfattare som stillar sin prestationsångest med sex, sprit och allmänt amoraliskt uppträdande. I pilotavsnittet har han sex med fyra olika kvinnor, varav en minderårig, stöter (full och inför sin tonåriga dotter) på sin ex-fru och är till råga på allt allmänt ohygienisk. Jag tror att amoralen är menad att vägas mot Davids charmiga uppsyn och kvicka repliker. Det känns mer som en lite otålig väntan på att vänkretsen gör en intervention och inkvarterar Hank på nån prisvärd konkurrent till Betty Ford.

Mad Men som nog är den roligaste i sammanhanget. Mad Men handlar nämligen inte bara om sex utan också om vardagen på en stor reklambyrån nån gång i början på 60-talet. Förutom en precist utmejslad estetik oxh en vägg av cigarettrök bjuder Mad Men på betraktelser kring reklamens genomslagskraft på en ännu inte desensitiviserad allmänhet, maktspel, antydningar inför den förestående hippieran och sist men inte minst en enorm massa sexism och rasism. De sista kryddorna är så fascinerande att man är villig att förlåta den något trevande handlingen bara i väntan på nästa sextrakasseri, heteronormativa kommentar och nyp i stjärten på den söta sekreteraren som inte kan replikera på nåt annat sätt än nervöst fnitter. Vet inte varför det är så fascinerande. Vet bara att jag på tv föredrar sexism framför sex .

Själen väntar inte på kroppen

I en ovanlig gest av good faith beställde jag Jens Lekmans nya skiva direkt från hans skivbolag. Jag skulle få den samma dag som den släpptes och tyckte det vore fint att ha en liten fysisk manifestation av musiken som bevis för min uppskattning. Det är måhända otidsenligt, tänkte jag när jag klickade fram mig genom olika lager av datorsäkerhet, men det är ju trevligt att bläddra i texthäften och ljudkvaliten är fortfarande klart bättre på CD än de flesta mp3:or.
Men efter en lyrisk förhandspublicerad recension av Night falls over Kortedala blev jag helt enormt sugen på att lyssna på musiken med en gång. Och några sekunder med google senare hade jag musiken i datorn och i mina hörlurar. Den är verkligen toppen.
Paketet med själva CD:n damp ner i brevlådan några dagar senare. Jag öppnade kuvertet, konstaterade att man trevligt nog hade bifogat bonussinglar med Jens samt Whitest Boy Alive (hade den senare sen innan) och lade sedan alltihop på en ledig fläck i min bokhylla där de legat sen dess.
Musiken finns redan i min dator, min iPod och viktigast av allt mitt huvud. Jag nynnar tom medan jag skriver det här och tänker att det bara är trevligt att den befriats från den där miljögiftigt glänsande plastbiten.
Det känns också bra att ha betalat för musiken och vetskapen att några kronor så småningom når Jens som tack för det fina ljudspåret till hösten 2007

Retrotyp

En sida som samlar gamla fina boketiketter. Varje gång jag stöter på så här eleganta exempel på äldre formgivning funderar jag på om väldigt strikta och begränsade ramar egentligen är grundläggande förutsättningar för stor kreativitetet.
Via reklamfeber.

Rodrigo y Gabriela vidgar horisonten

Ibland snubblar man över något som ligger långt utanför det man till vardags gör till sitt. Om man då bara är en smula öppen kan man riktigt känna hur horisonten vidgas.

Filmhösten börjar i Alphaville

Det verkar som om det blir höst i år igen. Bäst man förbereder flyktvägar in i biomörkret. Här är en som som dessutom harmonierar med senare tids ökande frankofili.

Allt väl på Venus

I en härlig rapport från Europeiska rymdstyrelsen får vi reda på att allt är väl på vår kvinnligaste grannplanet. ESA:s sond Venus Express har nu snurrat 500 dagar i sin bana runt den rosa (?) planeten och allt är tydligen väl. Med andra ord har man ännu inte hunnit analysera alla data och jobbar som bäst på att förstå vad som egentligen händer. Med ytterligare några andra ord är det här en helt vanlig dag inom rymdforskningen.
Giuseppe Piccioni, co-Principal Investigator för Venus Express uttrycker sig dock annorlunda:
- “It seems that the mid latitudes form a sort of transition region with mostly laminar flow. Moving equatorward, there is more convective flow in the atmosphere, whereas the polar region is dominated by huge vortices.” Laminar flow is where the fluid (gas or liquid) travels smoothly or in regular paths. This is in contrast to turbulent flow, in which the fluid undergoes irregular fluctuations and mixing."
Lägg det på minnet.
Via Wired Science

Kampen mot militant rockbibliofili

En av höjdpunkterna i årets sommar i P1 var Howlin Pelle Almqvists nyktra betraktelser över livet som rockstjärna (särskilt om man jämför med Ulf Lundells vulgosentimentala självglorifierande dito). Howlin Pelle levererade pragmatiska perspektiv på realiteterna i en inte särskilt rationellt strukturerad underhållningsbransch och de effekter de får i mötena med konsumentledet (fansen).
En intressant reflektion gällde att flertalet människor som ser ut att vara intresserade av rockmusik egentligen är intresserade av rockmusikrecensioner. De tillbringar enormt mycket tid på att underhålla en sorts galen hybrid mellan elitistisk åsiktsfaschism och militant bibliofili. Rockbibliofilin tar sig i utttryck i långrandigt musikteoretiska diskussioner, vallfärdande till jättetråkiga konserter där hafsigt klädda orakade män spelar alltför långa stycken som saknar refränger och ett ointresse för dans (bland de ärligaste sättet att visa att man uppskattar och njuter av rockmusik).
Vilket är ett totalt slöseri med tid.
Howlin Pelle illustrerade det futtiga i att intellektualisera rockmusik genom att försöka att inte gilla ZZ Tops Sharp dressed man. Misslyckas man upskatta den underbart imbecilla sydstatsboogien ligger man ju definitivt inom riskzonen.
The Hives tar även itu med den här frågan på sin hemsida där de, under rubriken The Press Scrutinized Press, recenserar bandet recensionerna av sina spelningar. En viktigt slag för att skydda rättigheterna att ha roligt när man lyssnar på rockmusik.
På bilden, inte Hives, utan ZZ Top under sin amish-period