
Både Wes och Roy extraknäcker som reklamfilmare. Wes för American Express och AT&T. Roy för alla möjliga.
Wes har också anklagats för att ha fastnat i en förutsägbar form och att låta en konsekvent scenografi ta över på bekostnad av manus, skådespelare och historieberättande (senast i trevlig intervju med New York Magazine).
Jag förstår inte alls den kritiken. Det finns väl inget bättre än att en konstnär hittar ett unikt uttryck som omformulerar både verklighet och genrekonventioner? Skulle man inte kunna säga att det tom är spelfilmens främsta roll?
Martin Gelin kritiserar oerhört stiliserade Mad Men utifrån samma perspektiv. Drar man det resonemanget några steg till hamnar man i anklagelser om att historien inte händer på riktigt utan bara spelas utav inhyrda skådespelare.
Fotot på Wes Anderson kommer från New York Magazine-interjun som länkas ovan.