I en ovanlig gest av good faith beställde jag Jens Lekmans nya skiva direkt från hans skivbolag. Jag skulle få den samma dag som den släpptes och tyckte det vore fint att ha en liten fysisk manifestation av musiken som bevis för min uppskattning. Det är måhända otidsenligt, tänkte jag när jag klickade fram mig genom olika lager av datorsäkerhet, men det är ju trevligt att bläddra i texthäften och ljudkvaliten är fortfarande klart bättre på CD än de flesta mp3:or.Men efter en lyrisk förhandspublicerad recension av Night falls over Kortedala blev jag helt enormt sugen på att lyssna på musiken med en gång. Och några sekunder med google senare hade jag musiken i datorn och i mina hörlurar. Den är verkligen toppen.
Paketet med själva CD:n damp ner i brevlådan några dagar senare. Jag öppnade kuvertet, konstaterade att man trevligt nog hade bifogat bonussinglar med Jens samt Whitest Boy Alive (hade den senare sen innan) och lade sedan alltihop på en ledig fläck i min bokhylla där de legat sen dess.
Musiken finns redan i min dator, min iPod och viktigast av allt mitt huvud. Jag nynnar tom medan jag skriver det här och tänker att det bara är trevligt att den befriats från den där miljögiftigt glänsande plastbiten.
Det känns också bra att ha betalat för musiken och vetskapen att några kronor så småningom når Jens som tack för det fina ljudspåret till hösten 2007
