En av höjdpunkterna i årets sommar i P1 var Howlin Pelle Almqvists nyktra betraktelser över livet som rockstjärna (särskilt om man jämför med Ulf Lundells vulgosentimentala självglorifierande dito). Howlin Pelle levererade pragmatiska perspektiv på realiteterna i en inte särskilt rationellt strukturerad underhållningsbransch och de effekter de får i mötena med konsumentledet (fansen).En intressant reflektion gällde att flertalet människor som ser ut att vara intresserade av rockmusik egentligen är intresserade av rockmusikrecensioner. De tillbringar enormt mycket tid på att underhålla en sorts galen hybrid mellan elitistisk åsiktsfaschism och militant bibliofili. Rockbibliofilin tar sig i utttryck i långrandigt musikteoretiska diskussioner, vallfärdande till jättetråkiga konserter där hafsigt klädda orakade män spelar alltför långa stycken som saknar refränger och ett ointresse för dans (bland de ärligaste sättet att visa att man uppskattar och njuter av rockmusik).
Vilket är ett totalt slöseri med tid.
Howlin Pelle illustrerade det futtiga i att intellektualisera rockmusik genom att försöka att inte gilla ZZ Tops Sharp dressed man. Misslyckas man upskatta den underbart imbecilla sydstatsboogien ligger man ju definitivt inom riskzonen.
The Hives tar även itu med den här frågan på sin hemsida där de, under rubriken The Press Scrutinized Press, recenserar bandet recensionerna av sina spelningar. En viktigt slag för att skydda rättigheterna att ha roligt när man lyssnar på rockmusik.
På bilden, inte Hives, utan ZZ Top under sin amish-period
