Vår, tydligen

Efter snart en veckas nogranna efterforskningar av huvudstadens väderlek kan jag konstatera att det typ är vår. Man vill hur som helst inte sitta inne lika mycket som förut. Och det kliar i näsan.
Förutom att släpa fram färgglada sneakers (obs, särskilt bra länk!), och tenniströjjor är det nog uteserveringarna som känns roligast. Om de nu bara kunde ställas ut nån gång (menande blick mot caféägarna).
Skulle det komma en liten regnskur så gör det inte heller nåt eftersom biomörkret för tillfället är väldigt ljust i och med nyprämiären av Hayao Miyazakis Min granne, Totoro. Filmen är helt sjuuukt söt och kan charma ihjäl precis vemsomhelst. Hade man kollat på den under rundabordssamtalen i mellanöstern hade man lätt haft fred för länge sen.

Varför vi litar på varandra

Tillbaka i stan. Lite brunare, lite spänstigare och klart mer optimistisk (men det det ordnar sig säkert snart).
Är även något mer beläst. Har lyckats avsluta David Seabrights Company of Strangers som legat i bokhyllan halvläst i säkert ett halvår. Inskaffade den efter att ha läst ut Jared Diamonds väldigt intressanta, om än bitvis gaggiga, Collapse (som för övrigt rekommenderas till alla läskunniga människor på denna planet). Prof. Diamond går i sin bok igenom hur ett antal på sin tid väldigt framstående kulturer dukade under eftersom de inte förmådde hitta/realisera rationella lösningar på grundläggande problem. Sensmoralen är förstås riktad mot vår egen tid, den västerländska kulturen och kan trots Diamonds styvfaderliga ton inte ignoreras. Collapse utgör i kombination med Al Gores An Inconvinient Truth den mest övertygande mijlöpropagandan någonsin. Förhoppningsvis tillräckligt övertygande.
Beklagar sidospåret, Company of Strangers inhandlades i alla fall då jag ville lära mig lite om de ekonomiska förutsättningarna för vår kultur. Hur ekonomin växte fram och blev en allt mer central del av vårt samhälle. Seabrights bok beskriver tyvärr inte detta förlopp på sättet jag hade tänkt mig. Däremot beskriver den olika kulturella förutsättningar och fördelar för handel mellan individer som inte är delar arvsanlag (dvs inte tillhör samma familj). Seabright förklarar varför det är fördelaktigt att lita på varandra, dela arbetsuppgifter, komma överens om betalningsmedel, skapa banker samt hur stadsbildning och sociala nätverk är centrala för den ekonomiska utvecklingen. Allt är väldigt intressant men ger inte den historien jag var ute efter. Boktips mottages därför tacksamt.
I övrigt läste jag Joyce Carol Oates novella (som jag lärt mig att en längre novell heter) Beasts som var oerhört fint skriven (och oändligt mer underhållande än Seabright) och Kapuscinskis Imperium om hans erfarenheter av Ryssland och Sovjetunionen. Den senare är värd att återkomma till vid ett senare tillfälle men under tiden kan jag rekommendera en text i New Yorker som beskriver Ryszards första utlandsvistelse, som en väldigt grön ungdomsreporter.

Att upplösas i vitt

Dags för en liten rekreationspaus. Far och jag försvinner iväg till "Dolomiternas pärla" Val Di Fiemme.
Efter nästan ett decennium i Frankrikes fem stora system, med spridda visiter i Österrike och Schweiz, är det första gången Italien får ära att stå värd för den traditionella Alpveckan. Hoppas i vanlig ordning på mycket snö, mjuka hopp, pittoreska höglandsitalienare i traditionell mundering (Prada Sport?), kulinariska höjder och på kvällarna varm alkohol av något slag. Eller, som det också kallas, fullständig och oförfalskad lycka
När det är avklarat kan man med gott samvete bädda ner sig med de böcker som hamnat i att läsa/läsa ut högen.
Återkommer med ett urval av de lästa och icke lästa i sann Nick Hornby-stil.
Bilden är tagen av Vincent Skoglund för Burton.

Anglofil Macofil

Apples "get a mac"- annonser har väckt en del ont blod för att vara precis sådär smartass-överlägsna som Mac-användare generellt anklagas för att vara (lite som Smug Alert-avsnittet av South Park).
Det är nog sant, men det hindrar ju inte dem från att vara sällsynt exempel på elegant, rolig reklam med väldigt humana undertoner.
Sedan ett tag finns annonserna även i lokaliserade versioner. Först kom de japanska och för inte så länge sedan även storbritanniska versioner. Även om originalen fortfarande är roligast, mycket tack vare PC-skådespelaren John Hodgman, är de brittiska varianterna märkligt charmiga. Kan det vara för att de påminner om The Office (som ju också gjort lokaliseringsresan, men åt andra hållet)?

Pappersplan

I det här lilla flashleksaken får man konstruera och modifiera sina egna elektroniska pappersplan. Det går sedan att försöka flyga dem så långt som möjligt. Mitt rekord blev 43,8 m.
Vill man vika riktiga pappersplan har The Online Paper Airplane Museum över 800 varianter.

Visuella preferenser

Myers-Briggs personlighetstyper utgör kanske inte heliga sanningar att leva efter, men är klart rimliga nollhypoteser, som en vetenskapligt lagd vän uttryckte det.
Via digg snubblade jag över ett personlighetstest baserat på visuella preferenser (eller dylik mumbo jumbo). Snabbt, enkelt, fritt från reklam och med de vanliga personlighetsprofilen i slutet.
Värt 5 minuter.
Min profil blev förresten: Sophisticat, Conqueror, New Wave Puritan och Lovebug.

Världens dyraste städer 2007

The Economist har publicerat en sån där lista på var man bor dyrast 2007.
Det går dock bra att tjuvkika nedan (i kommentarerna).
Oslo vann. Stockholm på plats 20.
Bilden föreställer nåt vräkigt, arkitektigt och säkert åååh så sofistikerat som Wallpaper hittade i Oslo.

Optimismens hårda straff

Ibland, och ibland ganska ofta, blir inte som man tänkt sig. Dreamgirls som jag hoppades på strax innan nyår visade sig vara en fläskig kalkonrulle med klyschkavalkader, ogenerad askungendramaturgi och en fullständigt orimlig mängd wailande känsloutbrott. Jag ryser fortfarande när jag tänker tillbaka på hur länge vi var fast i biosalongen. Är hemskt ledsen om jag råkade vilseleda någon läsare.
Misstaget kan ha berott på en vilja att vara naiv, blåögd, och löjligt optimistisk (som Michael Segerströms Bernard i desto mer lyckade Darling).
Kurt Vonnegut sa "Everybody is right, no matter what they are saying" och jag tror att han hade rätt. Vi uttrycker alla det som vi uppfattar som mest relevant med de medel vi har till hands. Ofta blir det fel. Ibland helt fel. I några fall blir det sagolikt perfekt, men det vore orimligt att döma alla försök efter de få som faktiskt lyckas. Därför känns det det viktigare att lyssna på vad som försöker sägas än det som sägs (även om det i fallet Dreamgirls är i det närmaste omöjligt).
Vilket är relevant i dagarna då stora delar av Stockholms mediaelit som en man ondgör sig över Ronnie Sandahl, en 22-årig författardebutant som numera även skriver krönikor för Aftonbladet.
Martin Gelin, Rodeo, SvD, Alex Schulman på Stureplan osv (orkar inte länka) skär kallblodigt ner debutanten i små små strimlor. Det skrivs att han "onanerar till Amelie från Montmatre" och att man "hivar skitboken i soporna".
Jag såg Sandahl på Svt i morse och har kikat på hans krönikor (inte boken, än) och tycker han verkade vara en sympatisk och helt tydlig skrivkunnig ung man. Så, varför denna syra i attackerna? Har en öm punkt berörts? Handlar det om att Sandahl helt utan att undernådigt be om lov och röra sig i rätt kretsar, gjort anspråk på rollen som samtidens uttolkare? Och att han genom detta åstadkommit något med en längre livslängd än de ängsliga ögonblicksskildringar som mediaeliten krystar fram en gång i halvtimmen i bloggar och recensioner? Jag vet inte, men jag tycker inte att han bör bestraffas för något så harmlöst som att få uppmärksamhet för att ha skildrat sin uppväxt i en bok.

Bilden föreställer Optimistjollar

Hur världen borde gå under

I ett uppgivet tilllstånd bestämde jag mig för att söka tröst i biomörkret. Och, till min stora förvåning, fann jag fann det jag sökte och mycket mer.
Jag menar hur ofta ser man en film som man faktiskt grips av? Som spränger barriären mellan skärmen och tittaren? Som skapar en illusion så trovärdig att man glömmer verkligeheten? Aldrig.
Tills nu. Children of Men är en så ofattbart underbart sagolik dystopi att jag inte riktigt vet hur jag ska börja.
Kanske med bakgrundsfakta? Baserad på en bok av P.D. James, regisserad (som alla relevanta filmer senaste åren) av en mexare, spelad av Julianne Moore, Clive Owen, Michael Caine med Ruby Tuesday och Grime i ljudspåret och med en fantastisk scenografi fångad i utsökt återhållsamt foto som slår perfekt balans mellan realism, estetik och berättelsen som berättas. En berättelse som är relevant, trovärdig, viktig och helt osentimental. Ganska mycket som livet självt.
Jag märker att jag inte kan göra filmen rättvisa i den här texten så jag slutar nu. Se den. Det är den viktigaste filmen på flera år och förmodligen den science-fiction berättelsen som kommer stjäla Blade Runners krona som genrens största mästerverk.
Och om vår värld nu går under så hoppas jag att den går under som i Children of Men.

Äkta fin gammeldags klassisk musik

Visst är det fint att höra äkta fin gammal klassisk musik? Oförfalskad, ofärgad av varumärken, popkulturella markörer, kommersiella budskap och digitala manipulationer. Bara musiken, musikern och instrumentet.
Well, inget är enkelt längre.
Det har nyligen uppdagats att en skrupelfri skivutvgivare slår mynt av förfalskade inspelningar från en sedan länge avliden pianist. Genom att digitalt duplicera och manipulera en annan pianists inspelningar har man försökt förändra inspelnigen så att det inte skulle märkas att musiken i själva verket var stulen. Utgivningen skedde i samtycke med den avlidna pianistens make som tydligen inte hade några problem att solka sin bortgågna makas minne.
Det hela uppdagades ironiskt nog via iTunes, den digitala musikens främsta bastion. I syfte att spåra inspelningens härkomst (vilket sker varje gång man stoppar in en musik-CD i datorn) lyckades iTunes musik-igenkänningsmekanism spåra likheten mellan utgåvorna.
Den digitala tekniken har utan tvekan gett oss stora möjligheter att skapa och dela information. Dessa framsteg har dock otvivelaktigt kostat oss en del av den autencitet som fanns när informationen var mer låst i sin fysiska manifestation.
Vinylsentimentalismen, här kommer jag.