Visst är det fint att höra äkta fin gammal klassisk musik? Oförfalskad, ofärgad av varumärken, popkulturella markörer, kommersiella budskap och digitala manipulationer. Bara musiken, musikern och instrumentet.Well, inget är enkelt längre.
Det har nyligen uppdagats att en skrupelfri skivutvgivare slår mynt av förfalskade inspelningar från en sedan länge avliden pianist. Genom att digitalt duplicera och manipulera en annan pianists inspelningar har man försökt förändra inspelnigen så att det inte skulle märkas att musiken i själva verket var stulen. Utgivningen skedde i samtycke med den avlidna pianistens make som tydligen inte hade några problem att solka sin bortgågna makas minne.
Det hela uppdagades ironiskt nog via iTunes, den digitala musikens främsta bastion. I syfte att spåra inspelningens härkomst (vilket sker varje gång man stoppar in en musik-CD i datorn) lyckades iTunes musik-igenkänningsmekanism spåra likheten mellan utgåvorna.
Den digitala tekniken har utan tvekan gett oss stora möjligheter att skapa och dela information. Dessa framsteg har dock otvivelaktigt kostat oss en del av den autencitet som fanns när informationen var mer låst i sin fysiska manifestation.
Vinylsentimentalismen, här kommer jag.
