Ibland, och ibland ganska ofta, blir inte som man tänkt sig. Dreamgirls som jag hoppades på strax innan nyår visade sig vara en fläskig kalkonrulle med klyschkavalkader, ogenerad askungendramaturgi och en fullständigt orimlig mängd wailande känsloutbrott. Jag ryser fortfarande när jag tänker tillbaka på hur länge vi var fast i biosalongen. Är hemskt ledsen om jag råkade vilseleda någon läsare.Misstaget kan ha berott på en vilja att vara naiv, blåögd, och löjligt optimistisk (som Michael Segerströms Bernard i desto mer lyckade Darling).
Kurt Vonnegut sa "Everybody is right, no matter what they are saying" och jag tror att han hade rätt. Vi uttrycker alla det som vi uppfattar som mest relevant med de medel vi har till hands. Ofta blir det fel. Ibland helt fel. I några fall blir det sagolikt perfekt, men det vore orimligt att döma alla försök efter de få som faktiskt lyckas. Därför känns det det viktigare att lyssna på vad som försöker sägas än det som sägs (även om det i fallet Dreamgirls är i det närmaste omöjligt).
Vilket är relevant i dagarna då stora delar av Stockholms mediaelit som en man ondgör sig över Ronnie Sandahl, en 22-årig författardebutant som numera även skriver krönikor för Aftonbladet.
Martin Gelin, Rodeo, SvD, Alex Schulman på Stureplan osv (orkar inte länka) skär kallblodigt ner debutanten i små små strimlor. Det skrivs att han "onanerar till Amelie från Montmatre" och att man "hivar skitboken i soporna".
Jag såg Sandahl på Svt i morse och har kikat på hans krönikor (inte boken, än) och tycker han verkade vara en sympatisk och helt tydlig skrivkunnig ung man. Så, varför denna syra i attackerna? Har en öm punkt berörts? Handlar det om att Sandahl helt utan att undernådigt be om lov och röra sig i rätt kretsar, gjort anspråk på rollen som samtidens uttolkare? Och att han genom detta åstadkommit något med en längre livslängd än de ängsliga ögonblicksskildringar som mediaeliten krystar fram en gång i halvtimmen i bloggar och recensioner? Jag vet inte, men jag tycker inte att han bör bestraffas för något så harmlöst som att få uppmärksamhet för att ha skildrat sin uppväxt i en bok.
Bilden föreställer Optimistjollar
