Den oändliga kampen mellan gott och en annan sorts gott

På en amerikanskt smaklös datorteknik-konferens scen möts två individer som haft enormt stort inflytande på hur saker och ting fungar idag, torsdagen den 31:a maj 2007.
Hur det här skrivs och hur det möjligen läses av nån där ute, är i bägge fallen (direkt eller indirekt) i högsta grad ett resultat av vad Steve Jobs och Bill Gates har strävat efter sen nån gång i mitten av 70-talet.
Sättet de respektfullt bemöter varandra i detta (väldigt konstruerade) samtal vittnar entydigt om att rivaliteten dem helt saknar en personlig karaktär. Måhända konkurrerar deras företag med varandra men på ett personligt plan verkar den fortsatta vägen framåt är långt viktigare än de (i spelet inbyggda) konflikter med andra som vandrar på samma väg.
Och apropå vägen så är det bara 10 dagar kvar till WWDC i San Francisco då Apple sannolikt visar några nya godsaker att ta med sig i framtiden.
Om någon förresten reflekterar över att bloggen numera bara handlar om Apple så beror det nog mest på att det är hög tid att avlösa min söta men trötta lilla PowerBook med en yngre förmåga, och denna nya förmåga kommer sannolikt tillkännages just där och just då.
Efter kan vi förmodligen återvända till de navelskådande sågningarna av hufvudstadens ursäkter för finkultur.

Ctrl-C Ctrl-V var bättre förr

Det skär i min blinda framtidsoptimism när jag ser sånt här.
Ett tänkvärt test som illustrerar hur våra datorer under de senaste 20 åren blivit sämre och långsammare på att utföra de grundläggande funktionerna vi använder hundratals gånger om dagen.
För, jag menar, om vi inte är på väg framåt, var är vi då på väg?


Edit: Men så dyker Street View upp i Google Maps och allt ljust och fint igen.

He will be back

Bengt Ohlsson lägger av med nätet. Och inte sådär snobbigt, jobbigt och effektsökande som de andra som lagt av med bloggar på senare tid utan bara lugnt och sansat med välgrundade och välformulerade argument. Jag tror bara att det är helt omöjligt, och helt onödigt.
Som att sluta med andra människor.
Det finns anledningar att tro att nätet är en lika bra spegling av mänskligheten som vilket annat uttryck som helst. Som konst, musik, film , tidningar, mode, affärer osv. Ingen av dessa företeelser är heller genomgånde bra. Som alltid handlar det om att välja. Att välja rätt bland miljarder alternativ. Och det kan ju kännas lite jobbigt ibland.
Men utvecklingen (aka the Show) måste fortsätta. Och ingen, och kanske framför allt inte en så duktig skribent och iaktagare som Bengt Ohlsson, borde vila förran vi hittat precis hur det här fascinerande kommunikationsgränsnittet bäst knuffar oss ytterligare några steg mot framtiden.

Bilden föreställer Technomyrmex-myror

En pinsam studie i moralpanik

I en bittert tragikomisk vändning släpar Polens nepotistiska karikatyrer till makthavare en av landets kanske starkast lysande literära stjärnor i smutsen i sin kamp på så kallad historisk rättvisa. Storyn publiceras i Polska Newsweek och rapporteras även i DN.
Bröderna Kaczynski, som i Sveriges skulle motsvaras av en dubbel uppsättning populistiskt rättshavererande Bert Karlssons, har sedan de kom till makten grävt i arkiven efter upprättelse för den gångna tidens brott och brottslingar.
Den inkompetens med vilket detta har skett har resulterat i att många felaktigt utpekats som kollaboratörer, att det råder en paranoid hysteri i Polska medier som fylls av mer eller mindre grundlösa anklageser om vem som gjorde vad samt att exilpolacker som undertecknad åter får skämmas för moderslandets politik och längtar efter tiden då Polen endast kritiserades för att ha producerat en oväntat proggressiv påve.
Detta har skett i jakten på en rättvisa som är en helt fiktiv konstruktion. Med ofullständiga arkiv, oklara agendor och en genomgripande avsaknad av oberoende granskning kommer det man kallar rättvisa sannolikt bli en lika trovärdig konstruktion som systemet som begick dessa övergrepp till att börja med.
Vad mitt gamla hemland istället borde göra är att, som en annan av de anklagade vacker uttrycker här, förlika sig med historien och börja titta framåt. Framtiden är en oändligt mycket mer passande plats för inspirerande ledord som just rättvisa.
Hoppas nu endast på att vassare pennor än min ger den svenska bilden av den här styggelsen till politisk fars ett rättmätigt förvridet anlete.

En elektronisk värld håller andan

Det är inte långt kvar nu. Inte långt alls. Bara lite till.
Alltså tills Apple släpper iPhone och förändrar mina beteendemönster på det sätt som relevanta teknologiska innovationerna alltid förändrat oss.
Från nollan, hjulet, via Copernicus, Einstein, bröderna Wright, Marie Curie till Leo Fender och Wikipedia.
Men vem vet om det verkligen blir en succé? Världen är ju full av tvivlare. Full av riska-allergiska non-believers som trots det nya alternativets uppenbara fördelar väljer det sämre men redan invanda.
För mig är iPhone redan en succé. Den definierar idébilden av hur jag vill komunicera med mina vänner, hur jag vill arbeta, hur jag vill bära med mig mitt internet och min musik. Oavsett vilka som faktiskt köper iPhone så kommer den lämna efter sig glänsande tankar om en (kanske inte ännu realiserad) elegant uppkopplad framtid.
Lite som gamla Newton. Apples kommersiellt misslyckade handdator från tidiga 90-talet. Newton var nog mer revolutionerande än iPhone när den lanserades men välsignade ändå, med facit i hand, bara en liten grupp entusiastiska användare (som än idag håller liv i gårdagens framtid) innan den lades ner. Idéerna som föddes med Newton dog dock aldrig. De återföds med iPhone och fungerar inte de inte nu så kommer de fungera imorgon i iPhones efterträdare. Utvecklingen kommer aldrig att upphöra.
Men, mina kära tvivlare, man ska inte tro det blir framtid om inte nån sätter fart.

- Om parallellerna mellan Newton och iPhone
- Om att använda Newton idag

Bilden kommer från en Newton annons från 1994

Förälskelser är bäst på bio

Och ingen kan fånga en förälskelse på celluloid bättre än Wong Kar Wai.
DN höjer just förväntningarna inför kommande My Blueberry Nights som precis premiärvisas i Cannes (utförligare info finns på slashfilm och hos David Starthairn).
Nya filmen placerar Jude Law, Natalie Portman, Raquel Weisz och Norah Jones i New York. Suck, Jude always gets the cutest honeys... Kombinationen låter lovande men jag är lite orolig för att de välkända, om än väldigt bildsköna, ansiktena och den engelska dialogen inte kommer komplementera Wong Kar Wais abstrakta, flyktiga filmspråk. En annan föränding är att kameran inte sköts av perfektionistiskt stilsäkra Christopher Doyle utan Darius Khondji. Darius cv är knappast något att fnysa åt men för en WKW-purist är det, tills motsatsen bevisats, bara att rynka pannan åt den oroande utvecklingen.
Ser dock enormt mycket fram emot att bli positivt överaskad.

Veckans filatelistiska nedslag

DN uppmärksammar att ett fint Greta Garbo-frimärke, graverat av Piotr Naszarkowski, nyligen fick ett pris i en österrikisk frimärkstävling.

Europa dansar och ler

När detta skrivs närmar sig Eurovisionen sakta sitt klimax.
The Ark har precis mimat för kung och fosterland, och lagt Sveriges schlageröde 2007 i händerna på Europas mentometertryckare.
På min tv blinkar festivalen dock fram helt utan ljud.
Spektaklet blir blir märkligt nog ännu intensivare utan den övermättadde ljudmattan. Utan ljud ser man bara en kavalkad av hårdsminkade ansikten som med flackande tomma ögon stelnat i förväntansfulla grin.
Inte alls långt ifrån det kriminellt ondskefulla leendet som avfyrades av Jack Nicholsons Jokern i Burtons- Batman.

Nu är dags att stänga ner, gå ut och se var den här lördagen egentligen vill ta vägen.

There is no why

Melankoli. En fundamental och, för tillfället, tyvärr signifikant del av min tillvaro.
Försöker numera bara att acceptera/omfamna tillståndet som en oundviklig konsekvens av mig och bara lugnt vänta tills tillvaron återfår sina färger.
Ett bättre sätt är att vänta, är i sällskap med Elliott Smith som passande nog precis har förärats med en återutgivning av de spridda sånger som inte kom med på hans skivor.
Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när jag nåddes av nyheten av han hade tagit livet av sig. Det var bara nåt år efter att jag hade upptäckt musiken(i och med ambitiösa figure 8). Hade länge varit misstänksam mot hyllningskörerna (för mig är singer songwriters oftast djupt ointressanta) men när jag väl började lyssna ersattes all skeptism med förundran och fascination.
För mig var det som om Beatles (en gymnasial fixering) ande hade väckt till liv och filtererats genom (ännu) ett lager av genialitet som av en slump råkat hamna i en sällsynt olycklig människa.
Så, när beskedet kom, hade jag (som man gör) hunnit projicerat mig själv långt in i de intrikata sångerna. Vilket ledde till att musiken, min (garanterat infantila och felaktiga) bild av personen bakom definitivt smältes samman med en upplevelse av djup melankoli.

Mer eller mindre blasérade expertutlåtanden finns överallt, föredar det här.

När kriminaljournalistiken hinner ifatt overkligheten

Ibland finns det absolut inget att tillägga.
Jag bugar mig djupt inför Gycklargrvppens avthoritha.

Di Weekend på Blå linjen

Efter en solig, blåsig och pollen-ig picknick på Skeppsholmen plockar jag i tunnelbanevagnen upp ett kvarglömt ex av vår svenska stolthet i how-to-spend-it-genren. Bläddrar med (solglasögothskylda) rödsprängda ögon igenom Maserati-recensioner, tips på blommigare vita viner och (pr-placerade?) uppslag om diamanthandlens ljusa sidor. Stora behållningen finns i Jan Gradvalls och Susanne Ljungs (som vanligt misstänker jag) otroligt läsvärda krönikor. Gradvall recenserar The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable och Ljung Fame Junkies: The Hidden Truths Behind America's Favorite Addiction. Belevat, intressant, välskrivet och sist men inte minst koncist. Så nu sitter jag här, upplyft, med två nya boktips och en förvissning om att dessa två pinsamhetsfria oaser i de svenska medieöknen kommer fortsätta vara två små anledningar att inte ständigt längta bort.
Bilden är från utställningen Kisses med verk av Wassily Tsagolow och Wyatcheslaw Mashnitsky (se "bort"-länken).

Värdet av kultur

Ola Larsmo diskuterar det statliga kulturstödet i DN. Med jääättemånga ord. Och trots det slinker svaren på de grundläggande frågorna mellan raderna.

Vilka är de rationella argumenten för att staten ska investera i kultur ? Och hur fördelar vi stödet mellan olika kulturyttringar?

Det enda argumenten som framförs är slarviga hänvisningar till kulturens vikt för "demokratins fortlevnad".

Hur vet vi vilken kultur som stärker demokratin? Eller vilken kutur som inte gör det?
Vem förtjänar statens stöd?
Dick Bengtsson (bilden)? Geten på moderna? Gycklande Strindberguppsättningar? Operan? Rickard Hobert? Lukas Moodysson? Maria Blom? Gring0? Gröna Lund? Hultsfred? Hoodsfred?

Snälla, förklara det för mig. Jag vill verkligen argumentera för investeringar i kultur men det är inte lätt när tom experterna saknar relevanta argument.

Von oben Geekout

Cult of Mac, via Digg, via vem vet, och nu via mig, tipsar om en skärmsläckare baserad på en crack för DRM-skydded på HD-DVD skivor.
Några reflexmässiga knapptryckningar senare ser jag hexadecimalsiffrorna dansa framör mina ögon samtidigt som den sköna känslan av geekig överlägsenhet långsamt sprider värme genom hela kroppen.
It's good to be geek.

Ett mardrömsspel, ho ho, ha ha

Lite sent, men what the heck. Ur mail till en vän: en spontanrecension av Ett Drömspel på Dramaten.

Och inte alls apropå mästerverk så såg jag Strindbergs Drömspel på dramaten igår. Vilken katastrofal fars. Smaklös buskis och de numera (på stadens scener) obligatoriska dansnumren är definitivt inte rätt sätt att angripa Strindbergs minst sammanhängande skriveri. Replikerna är huvudsakligen grötiga bakfyllesluddranden om att livet är skit, som dock reciteras som de vore tidlösa sanningar. Ensemblen river av dem i en ständigt skiftande ödesmättad och symbolfylld scenografi med förfining värd vilken mellanstadiepjäs som helst. Handlingen avbryts med danscrescendon som i bästa fall känns som reklampauser och i sämsta tvingar fram kväljningar. Som i några scener där en krälande kvinna i en heltäckande hudfärgad kroppsstrumpa illustrerade barnet under säkert 5-6 oändligt långa minuter. Skruvade på mig så mycket jag vågade (satt i andra bänk brevid några supersöta 75-åriga polska kulturgummor). Den framkrystade feministiska undertonen i slutscenerna sände också en del rysningar längs ryggraden. Dansnumren ackompanjerades fö av "bollywoodinspirerad"-musik. Lät som om tonsättaren på sin höjd hade lyssnat på Beatles within you without you och klämt nån sizzlar på indian garden.
Grundstoffet är ju iofs rejält förvirrat till att börja med. Utan det där återkommande om att det är synd om (vilka det nu var) hade den nog, helt rättvist, fallit i glömska . Nu lever den kvar, till synes enbart tack vare en tacksam slogan.
Jo, föresten det trycktes förstås in lite pinsamma rasalibin också. Danny Glover (aka Demine Lieng) hade en biroll som reciterades på klingande på Dr.Alban-svenska och det sista dansnummret utfördes till Kanye Wests retorik med lite insprängda fucks. Det hela gjordes lite avslappnat humoristiskt med finurliga lustigheter om att den svarte mannen hade svart mask. Ho ho ho, hi hi hi. Säkert enormt "modigt och avant garde" om man är en 55-årig förstoppad kulturelitist med vida perspektiv (som sträcker sig hela vägen från Nybrogatan 2 till Mosebacke torg). Slutligen fanns det väl en del behållning i fantasifull scenografi och i säkert väldigt kompetent skådespeleri. Allt som allt är pjäsen dock ett skämt på bekostnad av alla tror att kulturinstitutionerna bevakar den goda smaken och ett definitivt argument för att dra in kuturstödet.

I relation till professionella tyckare i Svd och DN.

Bilden är från 1935 års uppsättning.