Lite sent, men what the heck. Ur mail till en vän: en spontanrecension av Ett Drömspel på Dramaten.Och inte alls apropå mästerverk så såg jag Strindbergs Drömspel på dramaten igår. Vilken katastrofal fars. Smaklös buskis och de numera (på stadens scener) obligatoriska dansnumren är definitivt inte rätt sätt att angripa Strindbergs minst sammanhängande skriveri. Replikerna är huvudsakligen grötiga bakfyllesluddranden om att livet är skit, som dock reciteras som de vore tidlösa sanningar. Ensemblen river av dem i en ständigt skiftande ödesmättad och symbolfylld scenografi med förfining värd vilken mellanstadiepjäs som helst. Handlingen avbryts med danscrescendon som i bästa fall känns som reklampauser och i sämsta tvingar fram kväljningar. Som i några scener där en krälande kvinna i en heltäckande hudfärgad kroppsstrumpa illustrerade barnet under säkert 5-6 oändligt långa minuter. Skruvade på mig så mycket jag vågade (satt i andra bänk brevid några supersöta 75-åriga polska kulturgummor). Den framkrystade feministiska undertonen i slutscenerna sände också en del rysningar längs ryggraden. Dansnumren ackompanjerades fö av "bollywoodinspirerad"-musik. Lät som om tonsättaren på sin höjd hade lyssnat på Beatles within you without you och klämt nån sizzlar på indian garden.
Grundstoffet är ju iofs rejält förvirrat till att börja med. Utan det där återkommande om att det är synd om (vilka det nu var) hade den nog, helt rättvist, fallit i glömska . Nu lever den kvar, till synes enbart tack vare en tacksam slogan.
Jo, föresten det trycktes förstås in lite pinsamma rasalibin också. Danny Glover (aka Demine Lieng) hade en biroll som reciterades på klingande på Dr.Alban-svenska och det sista dansnummret utfördes till Kanye Wests retorik med lite insprängda fucks. Det hela gjordes lite avslappnat humoristiskt med finurliga lustigheter om att den svarte mannen hade svart mask. Ho ho ho, hi hi hi. Säkert enormt "modigt och avant garde" om man är en 55-årig förstoppad kulturelitist med vida perspektiv (som sträcker sig hela vägen från Nybrogatan 2 till Mosebacke torg). Slutligen fanns det väl en del behållning i fantasifull scenografi och i säkert väldigt kompetent skådespeleri. Allt som allt är pjäsen dock ett skämt på bekostnad av alla tror att kulturinstitutionerna bevakar den goda smaken och ett definitivt argument för att dra in kuturstödet.
I relation till professionella tyckare i Svd och DN.
Bilden är från 1935 års uppsättning.
