Det händer det ibland att Raul Wallenbergs torg utnyttjas till diverse temporära utställningar i det allmännas intresse. Läkare utan gränser hade exemepelvis för en tid sedan, via en lastbil och en smart audioguide, en fin genomgång av sin verksamhet i flyktingläger runt om i världen.Idag är det sista dagen man kan att se Spirit of the wild, en samling magnifika naturfoton av National Geographic-kändisen Steve Bloom.
De är verkligen magnifika. Jag hittar inget annat ord för bombasmen som finns i dramaturgiskt perfekta fotografier på allt från hjorder av skenande gnuer, barnkära pingviner eller kontemplativa makaker.
Samtidigt smyger det alltid in sig en sån där tydlig air av duktighet såna här initiativ. Är det för att budskapet är så självklart? Eller för att man förolämpar betraktares genom att överdramatisera en helt vanlig tisdag i delfinflocken? Eller att man anspelar på den eviga längtan till naturen som alla män förväntas uppleva och förvalta under tex lerduveskytte eller älgjakt?
