Lova att 2007 blir bättre

2o06 försvinner in i minnets dammiga arkiv. Med sina ups, downs och never beens, som vilket år som helst. Det jag kommer minnas mest är att 2006 var året utan vinter. Körsbärsträden blommar innan nyår. Året vi borde kommit på att jorden var trasig?
Jag hoppas oerhört på ett bättre 2007. Och i New Yorker finns ett litet men mycket lovande tecken i form av David Denbys entusiastiska recension av Dreamgirls, en soulmusikal med Jamie Foxx, Beyonce och sist, men absolut inte minst, Eddie Murphy. Läs hela artikeln här, men om du har bråttom finns essansen nedan:

“Dreamgirls” fulfills the ecstatic promise inherent in all musicals—that life can be dissolved into song and dance—but it does so without relinquishing the toughest estimate of how money and power work in the real world that song and dance leave behind."

Låt livet lösas upp i sång och dans. Gott nytt år världen.

Lökåret 2006

The Onion är som vanligt fullständigt briljant. Läs hur Amerikas viktigaste tidskrift sammanfattar nyhetsåret 2006 med rubriker som Thousands More Dead In Continuing Iraq Victory. Och glöm inte heller hur Svd råkade citera en helt uppenbart fingerad Onion-artikel som äkta nyheter. Ho ho ho, ha ha ha.

List

Det kommer bli ett hårt jobb att ta sig genom alla årets bästa-listor. Pitchforks lista över årets bästa videos är en anledning att inte ge upp. Vitalics video för Poney pt1 med hoppande hundar och rosa lasrar är en särskild anledning att inte glömma 2006.

Widescreen vinter

Vintern kan envisas med att vara hur mörk som helst. Den knäcker inte mig. Jag låtsas bara att Stockholm är en enda stor, ordentligt nedsläckt biosalong, där man behöver anstränga sig lite för att hitta duken. Utöver De andras liv, som jag ännu inte lyckats se, men rekommenderat till höger och vänster finns det massor att se fram emot.
En avsevärd del av de kommande delikatesserna innehåller, till min stora glädje, nån sorts sf och ena eller andra sortens animationer. Som franskproducerade Renaissance som ger framtidens storebror ett välbehövlig ny noir facelift. Och apropå noir så verkar det som om Hollywood till slut lyckats pressa fram en ambitiösare tolkning av allas favoritjunkie Philip K Dick. Trots snart 30 års idoga försök att göra nåt vettigt av sf-genres kanske viktigaste författare har resultaten, utöver Blade Runner, varit kalkoner. Ibland välvilliga kalkoner men likväl kalkoner. Och Blade Runner är egentligen en bättre film än vad den är en K Dick filmatisering. Men nu, nu händer det nog slackerdebuterande Richard Linklater har gett sig på ett av K Dicks senare alster som kretsar kring hur verklighetsuppfattningen störs under inverkan av narkotika (duh). A Scanner Darkly verkar mycket lovande
Något mindre animerad men säkert lika fantasifull är Mexikanska Pan's Labirynth, en vuxensaga av Guillermo del Toro som gjorde en jättefint jobb med Hellboy.
Och sist men inte minst så kan man alltid se om Commandopingvinernas (från Madagascar) juluppdrag på YouTube.

Drömmer om en vit Jul

Tyska Nazitomtar lyser upp vintermörkret. Fint komplement till Discoverys oupphörliga repriser av programmet om hur Hitlertyskland mobiliserar inför blitzinvasionen av Polen. Efter just det programmet alltid sänds när jag vaknar på lördagmorgonarna börjar jag frukta för att min vardagsparanoia faktiskt inte är grundlös. De är efter mig...

Vi går på teeeaaater

Om man trotsar de instinktiva kväljningarna och faktiskt utsätter sig för fenomenet så inser man att även finkultur har sina poänger. Efter flera dopp i Stockholms teaterträsk tvingas jag konstatera att det faktiskt är både är riktigt roligt och intellektuellt utmanande att nyttja stadens scener.
Blackbird på Elverket är höjdpunkten så här långt. Pjäsen behandlar en oerhört spännande konfrontation i en avskyvärt gemen vardagsmiljö. Karaktärerna har svårt att finna orden inför situationen de befinner sig i och själv tappar man andan när intensiteten kontinuerligt stegras.
En midsommarnattsdröm på Stadsteaterns stora scen är däremot intressant på sättet den fullständigt respektlöst dekonstruerat Shakespeare till folkparksbuskis. Kulturtanterna i publiken klappar i takt med musiknumren och avfyrar skrattsalvor för varje gång humorn hamnar under bältet. Det finns en lättnad i salongen att publiken slipper spela rollen av en förfinad kulturelit och istället faktiskt får ha lika roligt som hemma i soffan framför lördagens bag-in-box-spetsade TV4-underhållning. För oss med von oben-attityd blir behållningen till stora delar Rickard Wolfs avslappnade scenvana och publikkontakt som spetsad med bl.a. otvungna metaallusioner till tidigare uppsättningar av pjäsen.
Lulu på Dramatens lilla scen är däremot tyvärr riktig Old School teeeaaater (med nasal stämma) komplett med stelt agerande, krystade repliker och (gäsp) moralistiska undergångsspiraler mot huvudpersonens fullständigt banala död i händerna på en hantverksman. Pjäsen är rätt gammal och väckte en del uppseende på sin tid men känns bara kvalmig idag, och det trots den nu kan tolkas utifrån ett färskare genusperspektiv. Bra scenografi och det faktum att man kan få bättre platser i pausen (då en tredjedel av publiken rymmer) blir behållningen.
Nästa punkter på teaterprogrammet återuppväcker Söderbergfanatismen ur sitt stilla slummer (Gregorius) genom Gertrud och sedan Doktor Glas. Förhoppningarna om något spännande och kontemporärt läggs dock på Klimax på Elverket. Den sista beskrivs i termer science fiction och på en teaterscen är det i regel av godo.

Super James Joyce Brothers

I och med New Yorker-intervjun med Will Wright har dataspelen officiellt blivit finkultur. Will Wright, skaparen av mångmiljonsäljande SimCity och The Sims, putsar på sitt nya opus Spore och New Yorker jämför föväntningarna inför det spelet med de inför James Joyces Ulysses. Take that, alla kultursnobbar som under åren häcklat mitt intresse för pixelunderhållning. 2000-talet tillhör mig och mina miljontals vänner där ute i spelvärlden.
Verkligheten? Den grå massan av oändligt fruktöst strävande över icke förnimbar lycka kan ni få behålla för er själva.
Adjö.

Borat High

The New Yorker-festivalens förhandsvisningar av Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan mottogs tydligen väldigt väl. Skönt för oss som precis startat biosäsongen med Farväl Falkenberg och hittills bara sett fram emot nästa Woody.

Tid för framtidsretro ; )

För den som precis bestämt sig att sluta sukta efter nya armbandsur kommer här en (bildlig) rak höger rätt på näsbenet. Den exklusiva Amerikanska klocktillverkaren Hamilton släpper en limiterad version av uren som gjordes till Kubricks 2001 1968 (lika kul som förvirrande att stapla årtal). 1195 green ones vill de ha och det tillverkas förstås inte fler än 2001 stycken.
Man får trösta sig med att jaga reda på nån specialutgåva av filmen och drömma sig tillbaka till tider långt innan Matrix och alla Gotiska efterföljare grusade allt hopp om en tyst, ljus och intellektuell framtid...

Klara? Färdiga? Konsumera!

Hösten är här och det betyder att vi alla som en man måste springa ut och konsumera mode.Tyst nu, inga men, det är bara att foga in sig i lämmelledet och avsätta 50% av sin vakna tid åt shopping frenzy. Vad man ska ha är den egentliga frågan och här finns som tur är TINW som vägleder bland vägledarna:
Hemma i Sverige hittade jag överraskande nog de bästa tipsen i Damernas Värld, alltså DV Man. Koncisa urval av plagg man i de flesta fall kan hitta i Stockholm och dessutom i flera fall faktiskt har råd med. Dessutom en del läsvärda texter om modebranschen, bl a en trevlig om väskor av Daniel Björk. Bon är förstås exklusivare men bjuder också på nästa sommars Svenska favoriter på sin sajt.
Internationellt är det förstås plottrigare men med Men's Vogue, GQ UK och min unisexfavorit Another Magazine på sängbordet är risken för Fashion Disasters väldigt liten.
En sak man lätt glömmer bort på hösten är vikten av solglasögon. Den kristallklara höstluften kommer visserligen inspirera till soliga promenader men om ögonen inte skyddas mot den låga solen och de dammpartiklar som höststormarna kommer envisas med att blåsa i dina ögon, blir garanterat mindre njutnigsbara. Mitt svar: stasi-spionglasögon från Dior Homme.
Den fina halsduken som pryder den här postningen kommer för övrigt från Rykiel Homme som hittas på Nitty Gritty.

Du är ditt konsumtionsmönster

På gott och ont definierar man sig själv och andra utifrån vad de gör. Och eftersom den urbana västerländska livsstilen till stor del bygger på konsumtion är det som grundar domslutet.
Du kanske tror att du kommer undan för att du konsumererar väldigt lite. Och helt struntar i mode och trender. Sorry, mate, det är också ett mönster och ett som säger att du inte hänger med.
Mode är en inte obetydlig del av mitt konsumtionsmönster. Jag har funit mig i detta och på senare tid till och med bejakat faktumet utifrån att jag faktiskt har professionella intressen i området. Vilket trots smart reverse psychology inte lindrat besattheten vid vissa märken och produkter. Situationen har dessutom förvärrats av min senaste pusher, CP Company. Ett italienskt märke som gör sjukt genomarbetade casualplagg med en finish to die for. Det senare rent bokstavligt av svält då priset för desas små konstverk ligger långt över min ekonomiska komfortzon. Tack vare ingripanden från vänner har jag styrts bort från ruinens brant men det har inte hindrat att en stor del abv min vakna tillbringas på bolagets site och i en fantasivärld där allt är CP (avsiktlig tvetydighet).
Det som återstår ägnas åt min lokala Fashion Week, trevligt bevakad av Bon, och njutande av Tiger of Swedens flashpresentation av årets genomsvarta höst. Med viss nepotisk välvillighet på grund av det underbara ljudspåret min bror skapat, ingen har väl dött av lite nepotism?

När verkligheten överträffar konsten och Hollywoodfilmatiseringen

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl skänker ytterligare lite Disney-certifierad familjeunderhållning. Den förra filmen överraskade med vara en riktigt trivsam bagatell, inte minst tack var Johnny Depps oväntat charmiga homme fatale till piratkapten, och genom att dra in hemska summor pengar. Uppföljaren är förstås inte lika fräsch och luktar plikt av att följa upp en succé men underhåller ändå genom att totalt ignorera traditionell logik och detaljer som handling. För vem vill egentligen ha trovärdighet i en piratfilm?
Om man vill ha ut lite ytterligare av bioupplevelse så finns inget bättre än Paul McCarthy-utställningen på Moderna. McCarthy vältrar sig skräpkultur och människans sämsta sidor utifrån bland annat just Disneys torgmarknadsdramaturgi. En av installationerna är faktiskt insiprerad av En Pirates of the Carribbean-attraktion på Disneyworld i Hollywood! Det är sällan bägge sidorna av samma mynt finns så bekvämt representerade, till råga på allt på promenadavstånd.
Sagolikt. Och själv ställer jag mig på kanten.

YouTube och Galiameloner

För varmt för att göra nåt kreativt. Valet står mellan att svennesvettas på utesververingarna, växlandes stölrehydrerade repliker i de rödbrunbrända massorna; att kapitulera inför döden på ett klippbad där solstrålade hudcancern kan spetsas med Marlboro Silver-halsbloss; eller slutligen att bete sig som mer solvana kulturer och siesta sig igenom dagens varmaste timmar så att dygnsrytmen justeras mot de behagligare skymningarna.
Och det bästa sättet att siesta 2006 är med Galiameloner och med YouTube. De förra förtäres i fruktsallad, med glass eller i tunna skivor. Det senare nyttjas genom att söka upp gamla popvideos från ungdomen, spöken, bilolyckor, skateboardsessions eller vad nu dina tigrar gillar bäst.

Hellre förr än senare

VM blir allt roligare att följa. Dramatíken ökar för varje match, även om det inte alltid följs av ett ökat skönspel.
För sveriges del slutar det väldigt typiskt, med att halta igenom gruppspelet utan att imponera och därefter åka ut. Vad man vill minnas är kanske andra halvleken mot England. Vad jag kommer minnas är dels de tolv första minuterna mot Tyskland, paralyserade och helt chanlsösa, och dels de sista tjugo, tandlösa, apatiska och till råga på allt i en defensiv uppställning. Ingen vacker slutscen.
Det finns (inom sportjournmalistiken) oändligt mycket att säga om det här men det är kanske mest relevant:

• Att inse att de nu är fyra år till nästa VM
• Att en stor del av nuvarande truppen inte kommer vara aktuella för spel då
• Att nuvarande spelsystem inte klarar av att vinna mot jämnbördiga nationer och kollapsar mot bättre (på pappret alltså)
• Att fotbollen går mot tekniskt spel längs marken oavsett omo det gäller backlinje, mittfält eller anfall
• Att epoken Lagerbäsk (hi hi), förr eller senare, kommer få ett slut, och att förr är att föredra då det ger mer tid att rensa ut, hitta nytt, bygga om och ställa in.

Är vi framme snart?

Det tar inte lång tid att komma hem. Efter en dag känns som om man överhuvudtaget inte varit borta. Och tankarna börjar vandra mot nästa resa.
Det hjälper knappast att Stockhom ser ut som om det inte hänt nåt hänt sen 1897. Längtar efter nåt som bryter, nåt respektlöst, nåt visar att tiden har gått framåt. Längtar efter nåt av Zaha Hadid.
Vore man i New York så går man på utställningen på Guggenheim. I Stockholm undviker man Arkitekturmuseet som övverraskar med Bruno Matsson och Stadsbiblioteket (stor suck).
Vi är ständigt på väg till framtiden. Men är framme snart?

Village of the over 55s

Har precs avslutat Douglas Couplands JPod. Njöt av varenda stycke.
Guardians intervju med Doug är riktigt trevlig, liksom recensionen, till skillnad från den i Times Online som är missriktad och oförstående.

Apropå teknikfetishism och framtidstro så har Next Generation Online, en sajt med seriös bevakning av spelbranschen, en intressant text om turerna kring prissättningen av Sonys kommande spelkonsol Playstation3. Sony annonserade nyligen att PS3 kommer kosta 600€ när den lanseras senare i höst vilket har väckt starka reaktioner i spelvärlden.

Och apropå del 3, så är X-men3:The Last Stand sevärd trots den nye regissörens, Brett Ratners, ambitiösa försök att fördumma uttrycket efter Bryan Singers eleganta föregångare. Man kan fråga sig om det är värt att diskutera skillnaden i trovärdighet mellan två filmer om läderklädda muterade superhjältar men jag vill ändå påstå att det finns en del intelligens att hämta mellan de bombastiska vändningarn asom håller bästa operaklass. Håller med New York Metro om att "The franchise has survived the Director".

Och slutligen, apropå mutanter och dylika minoriteter, har Guardian ett superintressant reportage om en Engelsk community där innevånrna inte får vara yngre än 55. Enligt artikeln skapar det tydligen en mycket trivsam stämning bland de ålderstigna invånarna som uppenbart klarar sig utan den åldersstigmatisering vi yngre utsätter dem för.

Lyckan är en gul elektronisk geléklump

LocoRoco är huvudpersonen i ett kommande spel till Sonys PSP och helt tydligt en avlägsen släkting till Barbapappa som till bringat flera år som skepppsgosse på Yellow Submarine. Besättningens liberala drogpolitik har gjort visst avtryck på LocoRoco som nu existerar i en värld av färgglada blommor, kulörta färger och toklycklig musik. Det här är dock helt fel tillfälle att diskutera drogers skadliga inverkan. Efter ett besök hos LocoRoco är det helt klart att lyckan är en gul elektronisk geléklump.

Velocipedfeber

Något som danskar kan är cyklar. Cyklar är ju normalt sportredskap eller transportmedel ,helt vardagliga ting utan större pretentioner. Men när man flanerar längs Gamle Kongevej, Kronprinsengade eller Studiestraede blir det tydligt att den senare varianten kan kombineras med en hel del finess utan att det ska kännas bling. Danskarna föredrar raka linjer, monokrom färgskala och ett minimum av växlar och bromsar. Det finns ett antal märken som lever upp till dessaideal men inga cyklar når upp till de här. Recykler byggs för hand i stål och är så sjukt vackra att de förmodligen är olagliga.
Ge mig en! Nu, nu, nu!

Dum Dummare Dummast

Så, 24 timmar in i Köpenhamnsvistelsen har jag låst mig ute, ätit trevlig nudelsallad på mysiga vietnamesen Lê Lê nhà hàng och intagit min andra drink (en mycket god Gerogia Mint Julep) på Oak Room. Man måste prioritera här i livet och att ha tak över huvudet är ju helt enkelt en prioritet bland många. Som tur är brukar jag omge mig med människor som tar större ansvar, som goda vänners flickvänner som kan ge en tak över huvudet.
Ytterligare några timmar in i vistelsen har jag lyckats med en mycket lång promenad på stan, fika på café Klimt och slutligen återerövra lägenheten. Utmattad ser jag fram emot att tillbringa kvällen med Sarah Silverman ackompanjerad av måsarna som flyger lågt ovanför taken på Fredrigsbergs gator och påminner om att det inte är långt kvar till premiären på Pixars Cars.

Duggregn på Vesterbrogade

Köpenhamn Köpenhamn. I två veckor framöver. Det börjar bra, med lakrids.

Erik Edmans vänstra fot

Mindre än en månad kvar. Truppen är uttagen och spekulationerna får äntligen lite mer personlig karaktär. Krönikörerna på DN, SvD, Aftonbladet och Expressen börjar värma upp.
Utöver det klassiska hålet till höger i backlinjen ser truppen faktiskt ganska bra ut. Bara laget nu inte drabbas av fler skador. En eller två stjärnor borta så klarar vi inte gruppen.
Tycker därför att vi gemensamt ska rikta tankarna mot Erik Edmans vänstra fot. Den bara måste läka tills spelet drar igång. Eriks fot tillför defensiv stabilitet och ger Fredrik (mjukporr) Ljungberg nån att spela med i vänsterkantsanfallen. Dessutom bidrar den med eleganta inlägg som det till Henkes klassiska nick mot Bulgarien, 2004

Touché, New York Magazine

Träffad mittimellan ögonen av Jan Gradvalls senaste krönika i DI eller snarare New York Magazine-artikeln den refererar till. Frågan är var man tar vägen när allt man står för sammanfattats i ett four-letter-word. Och till råga på allt enormt fula ordet grup (sammandrag av grown-up)?

Apropå nåt helt (?) annat rekommenderas Mission Impossible III. Erkänner att jag kanske inte följt actionfilmens utveckling under de senaste åren i någon större detalj, men tror mig ändå kunna hävda att MI III lyckats nå anmärkningvärda värden på kvoten action/handling. Vad jag minns så innehöll filmen totalt 6 min som inte innehöll stunts, vapen, biljakter eller explosioner. Njöt även av de härliga stroboskopklippen när agenterna synkroniserar sina insatser via oändligt många komradioanrop av typen "copy" eller "roger". Stor komik.

Naturen - Moderna mannen: 1-0

Att vara förkyld och allergisk en solig majdag är en förbannelse.
Edit: Var förmodligen även drabbad av höga halter marknära ozon. Vilket ju cementerar grunden för sju dagars ihållande jämrande för vänner och bekanta.

Franska cigaretter och Japanska sneakers

TINW förklarar våren 2006 för kommen. Om +18°, sol och skyhöga halter pollen inte är nog så har jag även grävt fram mina favortit Onitsuka Tigers ur garderoben (den gula fäktningsmodellen), begett mig till tobaksaffären i Sturegallerian för att inhandla fransk tobak och släpat fram fotbollsdojjorna inför stundande korpenremiär.
Nu återstår bara att fixa en naturlig solariebränna och poppa antihistaminer som inte fanns nån morgondag.

Vikten av att låta det lilla överskugga det stora

Vilken soppa. Alltså Iran, USA, kärnvapnen och oljan.
I söndags bröt en vän med analytiskt sinnelag ner varför USA troligen kommer vilja bomba Iran innan årets slut. Enkelt sammanfattat handlar det om USA:s vilja att kontrollera oljan i mellanöstern, Irans skinande nya kärnkraft, hotet mot Israel som brottas men Sharons bortgång och Hamas tillträde samt FN:s frånvaro av handlingskraft.
Mitt tunga dagen-efter-huvud kunde inte ens omfamna ens en bråkdel av komplexiteten men efter några dagars långsamt smältande börjar det hela falla på plats. Och platsen det faller på är den där man tvivlar starkt på demokrati, parlamentariska processer och att världen överhuvudtaget utvecklats sen medeltiden. 00-talet är helt enkelt då den globala feodalismen förenas och tar över. Nästan så man längtar tillbaka till kalla kriget.
Och till råga på allt är det deklarationstider.

Under tiden får man glädjas åt de små sakerna. Som att man i Köpenhamn fortfarande får röka inomhus. Den förföriska doften av inomhusrökning, sprit och dyra parfymer på snobbiga Grill & Bar (drinkar á 120 DKK) väckte så många vackra (och tårfyllda, bokstavligt) minnen från uterlivet á lá sen t 90-tal att det blev omöjligt att inte röka en symbolisk cigarett.
Bilden säger nog egentligen allt. Det är en stor och oförfalskad glädje att förfalla i dåliga vanor. Och så stigmatiserad som rökningen blivit sen i somras blir längtan efter uteserveringar, och att fylla alveolerna med rök från Golouises, Gitanes eller några andra prettocigaretter, helt olidlig. "Here comes the relapse" som liraren som hämtar upp Mike Skinner på torken i videon till "When I wasn't famous".
Eller kolla på Good Night and Good Luck.

Det hände en morgon i april

Två skilda, men briljanta, Guardian Online-artiklar och ett halvt Kurt Vonnegut-citat senare sitter jag här och bloggar.

Först dagens huvudrubrik "Iran declares: we are in the nuclear club" av Robert Tait och Ewen McAskil som trots sin uppenbart allvarliga subject matter når Onionsk absurdism.

Kort sagt har Irans president Mahmoud Ahmadinejad meddelade i ett tv-tal att det Iranska kärnkraftsprogrammet har lyckats anrika uranium. Detta enbart i fredliga syften vilket är klen tröst för världssamfundet som inte tycker att unga demokratier ska leka med spetsiga leksaker målsmans tillsyn.

Det är svårt att välja ut nåt särskilt stycke men det här är kanske bäst:
"Iranian television broadcast pictures of scientists dancing and waving test tubes apparently marked with chemical symbols. Mr Ahmadinejad, who has threatened to wipe Israel off the map, said the nuclear programme was for purely civilian purposes. The US, Europe and Israel remain sceptical. The speech - carried live on state TV - was punctuated by chants of "Death to America", "Death to Israel", and "Death to counter-revolutionaries."".
För att vara lite tydligt (eftersom det är lite känsligt), är det inte roligast att en måhända regisserad folkmassa skanderade om död och krig (vilket dock är tragikomiskt), utan att denna anekdotiska observation får rollen av den Iranska opinionen. En helt korrekt journalistisk tillspetsning men ett bra exempel på hur fullständigt omöjligt det är att förmedla komplicerade frågor i en nyhetsartikel. Och det i liberalt vidsynta Guardian.

Dagens andra pärla är "Bottom of the class" som analyserar hur Brittiska överklassen, inkl royaliteter, festar till det genom att maskerader under temat arbetarklass. Man har analyserat ett flertal incidenter och tar avstamp i ett Sun-reportage med spetsiga rubriker som "Future Bling of England" och "Wills wears Chav Gear in Army Snap".
Här behövs inget förtydligande. Överklassen skrattar åt arbetarklassen, som den alltid gjort. Ta det, Mustafa Can.

Och nej, there is no why.