Naturens majestätiska majestät

Det händer det ibland att Raul Wallenbergs torg utnyttjas till diverse temporära utställningar i det allmännas intresse. Läkare utan gränser hade exemepelvis för en tid sedan, via en lastbil och en smart audioguide, en fin genomgång av sin verksamhet i flyktingläger runt om i världen.
Idag är det sista dagen man kan att se Spirit of the wild, en samling magnifika naturfoton av National Geographic-kändisen Steve Bloom.
De är verkligen magnifika. Jag hittar inget annat ord för bombasmen som finns i dramaturgiskt perfekta fotografier på allt från hjorder av skenande gnuer, barnkära pingviner eller kontemplativa makaker.
Samtidigt smyger det alltid in sig en sån där tydlig air av duktighet såna här initiativ. Är det för att budskapet är så självklart? Eller för att man förolämpar betraktares genom att överdramatisera en helt vanlig tisdag i delfinflocken? Eller att man anspelar på den eviga längtan till naturen som alla män förväntas uppleva och förvalta under tex lerduveskytte eller älgjakt?

Titillation för fred?

Scarlett Johansson kommer underhålla amerikanska trupper i Irak. I och med det håller hon igång den stolta amerikanska traditionen av att låta Hollywoods yppigare ungmöer motivera unga män att dö för sitt lands mer eller mindre kontroversiella utrikespolitik.
Företeelsen startade 1941 i och med bildandet av USO Camp Shows som under efterkrigstiden skeppade celebriteter mellan amerikanska konflikter. James Cagney, Bing Crosby, Marlene Dietrich och Fred Astaire besökte amerikanska förband under andra världskriget medan Jayne Mansfield (på bilden) och Marilyn Monroe motiverade männen som stred i Korea.
Det är väldigt sorgligt att världen inte har utvecklats längre än att de väpnade konflikternas realiteter kan maskeras med bröd och skådespel och tits och ass. Och att man alltid kan förlita sig på att den politiskt dominerande drivkraften strålar från ett manligt libido.

Kulturhöst i Stockholms Chelsea

En artikel i lördagens DN tipsar om kulturhösten Stockholms Chelsea och allt det där.
Det är dock alltid bättre nån annan stans som i New York Magazines genomgång av vad som händer i LES (Lower East Side, gott folk) som är väl NYC:s nya Vanadisplan.
Noterar att illustrationen är gjord av en Jason Lee men anar att det nog inte är den Jason Lee. Kommer ni förresten ihåg när han gjorde svartvitgryniga 360 kickflips i Sonic Youth-videos?
Fotot är snott från top left pixel och taget på Kensington Market i Toronto. Vem kan se skillnaden mellan det ena hipsterghettot och det andra?

Kalla det psykomatistik

Snart kommer ett spel som heter Halo 3. Det skulle kunna vara helt ointressant för alla som inte spelar spel men jag skulle ändå vilja peka er mot en spännande artikel om hur Microsoft lägger ner sjukt mycket resurser på att eliminera all frustration ur spelupplevelsen.
De mäter allt: svordomsfrekvens, minspel, var i munnen man har tungan, flackande med blicken, hålögdhet, rynkor i pannan och you name it. Allt för att maximera lyckan.
Tänk om nån kunde göra motsvarande med andra moment i livet, typ restaurangbesök, flygresor eller arbetsuppgifter...

Avlyssna mig, tack

Det här med att Echelon lyssnar på allt vi gör på internet är ju en smula obehagligt. Att bleka och lönnfeta amerikanska cia-hackers sitter i nån dåligt ventilerad bunker, sörplar cola och läser våra chattar på MSN, kommentarer i Facebook och lyssnar när vi kör Skype. Jag menar, de har säkert väldigt dålig hy och det där rummet lär lukta som ett riktigt insvettat gymnastikomklädningsum, men nu tappar jag spåret en smula.
Avlyssning dock plötsligt visat sig vara riktigt snyggt och dessutom arty. Wired tipsar om en utställning som vänder på begreppen. Den heter Dark Matters: Artists See the Impossible som visas på Yerba Buena Center for the Arts i San Francisco.
Under rubriken reality check lyder temat:
-"A group exhibition of hi-tech installations, photography, video and conceptual projects that uncover the unexpected, the invisible and the hidden"
Dark matters inkluderar verket Listening Post av Ben Rubin och Mark Hansen. Listening Post scannar internetforum och chattar och projicerar därefter det som skrivs på 231 prydliga små LCD-skärmar.
Kort paus för fritt tänkande.
Det här vill jag se i Stockholm! Kanske efter Joakim Koester?

YouTube för forskning

Med tanke på hur mycket den naturvetenskapliga, medicinska och tekniska forskningen omdanar våra liv är det helt absurt hur svårt det är att hitta tillgängliga sätt att hålla sig ajour med den aktuella utvecklingen.
Scienceblogs och Wired Science-bloggarna är bra steg på vägen men det känns inte direkt som om vi är framme.
Nya Scivee.tv, som är ett youtube-linkande initiativ för att kommunicera forskning via video, blir därför förhoppningsvis ännu ett välbehövligt sätt att sparka den kommunikativt ultrakonservativa forsknings-communityn in i 2000-talet.
Fotot föreställer Fredric March i 1931 års filmatisering av Dr Jekyll & Mr Hyde

Den amorfa actionhjälten

Matt Damon är nog den mest karaktärslösa skådespelaren i Hollywood.
Hans ansikte innehåller inga särskilda drag. Hans blick dras inte med en skälmsk underton, kärleksfull värme eller onda ögat. Och hans generella uppenbarelse är precis just det, en generell uppenbarelse.
Denna frånvaro av detaljer att det är stört omöjligt att fästa frenologiska eller fysiogonomiska fördomar på hans figur och det går inte att med bara en blick avgöra om han är en hjälte eller en bov.
Matt Damon sålunda helt perfekt för spiongenren där man ju faktiskt helst inte vill veta vem som egentligen svek, mördade, svindlade och dubbelsvindlade förran i den allra sista bildrutan.
The Good Shepherd, The Departed, Syriana och Bourne-serien är allihop utmärkta exempel på det minimalistiska anletets effektivitet. Visst tjänar filmerna på en Nicholson, Clooney eller Cooper när mörkret eller ljuset behöver understrykas med något kraftigare penseldrag, men spänningen vilar trots det till största delen på de centrala karaktärernas otydlighet.
Som i nya Bourne Ultimatum som med sin dokumentärt handkameraskakiga berättarstil, dova färgpalett och fragmentariska handling blir ett nytt exempel hur lite karaktär det krävs för en uppvisning i amorf action.

Errata: Eufori

Jag ber verkligen om ursäkt. Det är ju inte alls ZZT som är det viktigaste argument för musikalisk eufori.
Det är förstås The Tough Alliance remix av Taken by Trees fina Too young . TTA:s version har döpts om till Taken too young och låter enligt Pitchfork, som postat låten, som om den datormanipulerats in i de varmaste scenerna i Lejonkungen.
Det låter hursomhelst som om Viktoria fått några nya kompisar vilket är trevligt med tanke på vad som skrivits om sönderfallet i The Concretes.
PS. Köp här.

Electroomogen

Efter en temporär finkulturell stint har min begreppsvärld åter kommit i balans genom Lower state of conciousness av ZZT vilket visar sig vara en blygsam pseudonym för soulsångaren Tiga och den välrenommerade jazzkombon Zombie Nation.
Skivan släpps av tuffa Turbo Records som för övrigt snott sin logotyp från Tamiya som tillverkar avancerade radiostyrda fordon pojkar drömmer om upp till tretton.
Bilden är faktiskt omslaget till Becks gamla Gameboy variations EP som innehöll trevliga 8-bitsremixar på bla Hell Yes.

08 i Yves Klein blå

Bon har en fin sajt med catwalks från Stockholms pågående fashionvecka.
Det finns massor att säga om snitt och silhouetter men jag noterar bara att nästa sommar till stor del går i Yves Klein blått.

Edit: Ville bara lägga till att filmsnutten från Fifth Svenue Shoe Repair definitvt är värd sina fem minuter. Lika modig som drömsk som framåtblickande.

Ett matrix av iris

Aperture är ett fint projekt av Frédéric Eyl och Gunnar Green på Die Universität der Künste Berlin.
En vägg perforerad av kamerabländare och ljussensorer bildar ett reaktivt och programerbart iris diaphragm matrix.
Videon är begripligare.
Via cube me

Glad när det regnar

Äntligen sköljer regnet över staden och människorna får kura ihop sig över böcker, filmer, tv och pepparmintte.
Utöver Spook Country (som jag tänker fortsätta tjata om) har jag tack vare vädrets makter hunnit med bilda mig en uppfattning om HBO:s John from Cincinatti och Flight of the Conchords, se David Finchers mysmurriga Zodiac och framför allt läsa en hel del Wislawa Szymborska.
Wislawa är den där charmiga polska poesitanten som fick Nobelpriset 1996. Svenska Akademins motivering löd:
"för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet"
men låt inte det, eller att Wislawa ständigt flåsigt framhålls som ambassadör för polsk kultur, avskräcka.
Mina åsikter om poesi bör hör inte till de vidare bildade men jag finner i alla fall dikterna kompakta, konkreta och logiska till sin struktur. Värda några minuter eller timmar av vilken eftertänksam eftermiddag som helst.
Här finns ett fint exempel på engelska (och här några till, dock ibland i hemsk internetlayout).
På svenska läser man lämpligen Dikter 1945-2002 i fantastisk översättning av Anders Bodegård.
Själv gläds jag åt att få öva min rostiga polska.
Bilden är omslaget på Wislawas polska utgåva av antologin Dwukropek.

Det här är marknadsföring

Om man är någorlunda sugen på att förstå hur kamouflerade kommersiella krafter inverkar på utvecklingen av det moderna globala informationssamhället så är det lämpligt att intressera sig för William Gibsons kommande bok, Spook Country.
William Gibson har allt tydligare valt att skifta sitt berättande från spekulativ science fiction till ett häpnadsväckande klarsynt analyserande av det fascinerande fusionen mellan kultur och kommersialism som som för varje dag sluter sig allt tätare kring det vi kallar våra liv.
Jag ser oerhört mycket fram emot att stimulera tanken med den kommande boken och njuter under tiden även av hans PR-turné som redan resulterat i några välformulerade intervjuer, som i Wired , New York Times och New York Magazine .
Bilden föreställer en skiss på den futuristiska Sino Tower som var Paul Rudolphs bidrag till Sino Land Skyscraper competition, 1989

70% rea på självförtroende

Eftersom en blogg ändå bara är en egotripp är det ju inget som hindrar mig från att skryta med mina senaste, helt vansinniga, manövrar i sommarreorna på stadens mer välsorterade herrmodesalonger.
Dessa är för övrigt betydligt mer imponerande än vad jag åstadkom på Atlantvågorna för någon vecka sedan.
Under bara några får timmar har mitt liv berikats med en trench, två tunna v-ringade tröjjor, två par solgasögon, två kortärmade skjortor, två långärmade, en lite egen men mycket trevlig dubbelknäppt jacka och ett par skor.
"Sinnesvaga modeoffer", hör jag vissa non-believers tänka högt. "Sticks and stones..." tänker jag och mina nya vänner: Aquascutum, A.P.C., Bruuns Bazaar, John Smedley och Paul Smith.

Kapitulation

OK, så här är det: Jag tycker om finlitteratur. Jag tycker även om kitschig grafisk nostalgi och jag tycker om cigaretter som retrokulturella attribut. Så här kommer ett gäng litteraturklassiker förpackade efter lika klassiska cigarettmärken. Kapitulationen inför det här uppenbara publicitetstricket är lika ögonblicklig som total och jag sitter bara här helt andlös och vevar frenetiskt med den vita flaggan och/eller kreditkortet.

Ett rött öga mot verkligheten

Min lördag kunde börjat bättre. Jag vaknade med bara ett öga. Det högra förblev slutet. När jag sedan tvingade upp en smal springa framför spegeln så röjdes ett blålila iris mot en ondskefullt röd ögonglob.
Efter lite eftertanke insåg jag att det nog var en olycklig konsekvens av en överilad gest repade ögat när jag plockade ut mina hårda linser igår natt. Och inte led i förvandlingen till Antikrist.
Lyckligtvis kröp jag, i min förtvivlan, inte tillbaka in i (vad som verkade vara) min krypta utan drog på mig solglasögonen för att överge det dimmigt synliga för en värld av nya ljud.
Närmare bestämt kröp jag in i löjligt söta Annie Clarks debut som St Vincent. Marry me utgör ett inbjudande landskap av otvunget kantig konstrock smyckat med mängder av smarta, knasiga och sympatiska detaljer. Och sålunda en fullgod ersättning för en ovälkomnande och grym verklighet.

Musik är matematik

Ett nytt elektroniskt instrument ser snart dagens ljus. Och det är banne mig på tiden. Hur länge ska vi behöva nöja oss med en musikalisk utveckling som bygger på oändliga upprepningar av att fyra unga män plockar upp två gitarrer en bas och trummor.
Det nya instrumentet kallas Tenori On och har skapats av ljudkonstnären Toshio Iwai i samarbete med Yamaha. Egentligen är det mest ett nytt musikaliskt interface för att manipulera elektroniska intrument men innebörden blir förhoppningsvis ny musik.
Toshio har för övrigt också skapat det otroligt fascinerande ljudakvariet Electroplankton där man får leka med olika sorters musikfiskar och ljudalger.
Hoppas att de skickar ett exemplar till Boards of Canada som vet hur framtiden låter.

Plump homodogmatik

Apropå årets Pride fångar Andres Lokko problemet med den evigt confettibeströdda homokonservatismen.
Jag har alltid varit väldigt imponerad av hur framstående homosexuella män kontinuerligt förfinat det manliga uttrycket. Oscar Wilde, Evelyn Waugh, Truman Capote, Stephen Fry, Douglas Coupland och Tyler Brûlé mfl lyckades/lyckas både att skänka manligheten välbehövlig sofistikation samtidigt som de, otvunget och trovärdigt, verkade/verkar som ambassadörer för sin (numera väl inte särskilt?) kontroversiella läggning.
Vilket väldigt starkt ifrågasätter nyttan av den plumpa och banala förevändningen för öltält som kallas stolthet.

Kliver ur oceaner av tankar

Efter alldeles för lite tid på Atlantkusten sker ett motvilligt återrinträde i vardagen. Det jag har med mig från Frankrike är följande:
- En djup fascination för hav och vågor. Ett resultat av att ha kastats mellan vågorna och kanske ännu mer av att bara stirrat stint mot horisonten med det oändliga vattenbruset i öronen.
- Total motvilja mot skräpkultur efter att ha svept genom Jenna Jamesons Neil Strauss-assiterade självbiografi som tyvärr helt lever upp till förväntningarna. Neil (som fö är en mycket duktig skribent, vilket helt hamnat i skuggan av hans kontroversiella ämnesval) hjälper Jenna att alltför detaljerat avbilda av en rätt blåst (om än sympatisk, driftig och ambitiös) person med svåra problem med det självförtroende samt relationer vilket förstås förvärras av en konsekvenshorisont på max 240 sekunder. I stort samma bok som Mötley Crue-biografin The Dirt men inte lika rolig som de tragikomiska hårdrockarnas Tre män i en båt- fallenhet för att hamna i trubbel.
- En inte obetydlig solbränna. Mitt bruna jag är helt klart att föredra framför den normala vampyrbleka östeuropeiska uppsynen.
- Mindre sår och blåmärken på hela kroppen. Inga större förhoppningar om tuffa ärr dock.
- Ett enormt röksug. Kanske lyckas jag nu äntligen att börja röka?
- Franska telefonnummer till mer eller mindre förglömliga individer. Sparade i hopp om att världen är så liten som man ibland kan tro.
- Allvarligt förhöjd livsglädje.
På bilden avfyrar Jacques Cousteau en allvarlig blick mot horisonten