Efter alldeles för lite tid på Atlantkusten sker ett motvilligt återrinträde i vardagen. Det jag har med mig från Frankrike är följande:- En djup fascination för hav och vågor. Ett resultat av att ha kastats mellan vågorna och kanske ännu mer av att bara stirrat stint mot horisonten med det oändliga vattenbruset i öronen.
- Total motvilja mot skräpkultur efter att ha svept genom Jenna Jamesons Neil Strauss-assiterade självbiografi som tyvärr helt lever upp till förväntningarna. Neil (som fö är en mycket duktig skribent, vilket helt hamnat i skuggan av hans kontroversiella ämnesval) hjälper Jenna att alltför detaljerat avbilda av en rätt blåst (om än sympatisk, driftig och ambitiös) person med svåra problem med det självförtroende samt relationer vilket förstås förvärras av en konsekvenshorisont på max 240 sekunder. I stort samma bok som Mötley Crue-biografin The Dirt men inte lika rolig som de tragikomiska hårdrockarnas Tre män i en båt- fallenhet för att hamna i trubbel.
- En inte obetydlig solbränna. Mitt bruna jag är helt klart att föredra framför den normala vampyrbleka östeuropeiska uppsynen.
- Mindre sår och blåmärken på hela kroppen. Inga större förhoppningar om tuffa ärr dock.
- Ett enormt röksug. Kanske lyckas jag nu äntligen att börja röka?
- Franska telefonnummer till mer eller mindre förglömliga individer. Sparade i hopp om att världen är så liten som man ibland kan tro.
- Allvarligt förhöjd livsglädje.
På bilden avfyrar Jacques Cousteau en allvarlig blick mot horisonten
