Matt Damon är nog den mest karaktärslösa skådespelaren i Hollywood.Hans ansikte innehåller inga särskilda drag. Hans blick dras inte med en skälmsk underton, kärleksfull värme eller onda ögat. Och hans generella uppenbarelse är precis just det, en generell uppenbarelse.
Denna frånvaro av detaljer att det är stört omöjligt att fästa frenologiska eller fysiogonomiska fördomar på hans figur och det går inte att med bara en blick avgöra om han är en hjälte eller en bov.
Matt Damon sålunda helt perfekt för spiongenren där man ju faktiskt helst inte vill veta vem som egentligen svek, mördade, svindlade och dubbelsvindlade förran i den allra sista bildrutan.
The Good Shepherd, The Departed, Syriana och Bourne-serien är allihop utmärkta exempel på det minimalistiska anletets effektivitet. Visst tjänar filmerna på en Nicholson, Clooney eller Cooper när mörkret eller ljuset behöver understrykas med något kraftigare penseldrag, men spänningen vilar trots det till största delen på de centrala karaktärernas otydlighet.
Som i nya Bourne Ultimatum som med sin dokumentärt handkameraskakiga berättarstil, dova färgpalett och fragmentariska handling blir ett nytt exempel hur lite karaktär det krävs för en uppvisning i amorf action.
