Hollywood Babylon

Efter ett antal mer eller mindre lyckade försök att läsa vanliga deckare är jag tillbaka i James Ellroys solkiga knä. Närmare bestämt i början av Big Nowhere.

Den här gången kontextualiserar jag det sviniga skumrasket med gangstertrivia på nätet.
Och den dåliga vanan att fylla huvudet med skräpkultur och skvaller driver mot värre excesser.

Som Kenneth Angers sannolikt sjukt sannigsbefriade Hollywood Babylon (som fö inspirerat Misfits lika beroendeframkallande decerebrerade vrål).

Moppe fyller 60 miljoner

Honda Super Cub har föddes 1958 och har sedan har sålts i 60 miljoner exemplar och i 160 länder. Det gör den här moppen till det kanske mest demokratiska och icke-exklusiva motorfordonet någonsin.
En tyvärr alltför sällan uppmärksammad bedrift.

som vanligt via Wired

Sömngångare

Santo och Johnny anno 1959.

Det finns inget dåligt väder...

Sexualpolitik med stänk av Mariachi

Sångtitlar som I Want To Be The Boy To Warm Your Mother's Heart, We're Going to Be Friends eller I'm Finding It Harder to Be a Gentleman har tydligt visat att White Stripes är ett band med hjärtat på rätt ställe. I och med det och Meg och Jack Whites säkra navigerande mellan rockens klyschor har de blivit förbluffande positiva förebilder för många musikintresserade ungdomar. Särskilt om man jämför med det söta lilla bandets sexualiserade, kriminaliserade och generellt degenererade grannar på världens topplistor.
På den senaste skivan Icky Thump slås det ytterligare slag mot en värld av tonåriga horor och hallickar.
Polemiken blir extra intressant i Conquest, en oväntat Mariachi-rockig cover på något dammiga 50-talsikonen Patti Page.
I ett mysigt mikropunk-arrangemang spetsat med humoristiskt Tre Amigos-blås avfärdar Conquest den manliga jakten på sexuella erövringar med en svidande sensmoral där den kvinnliga listen vänder historien som så att den slutar i ett gulligt bröllop. År 2007 kan jag på rak hand inte komma på nåt radikalare musikaliskt uttryck.
Det vore intressant om detta skulle bli ett första steg mot att återetablera kärnfamiljen i rocklyriken. Efter snart 60 år av konstanta kulturella rebellaktioner mot denna institution är det erhört uppfriskande att för en gångs skull få stampa takten till klassiska kristna värderingar

Sorgliga reliker från en rutten tid

Året är 1957. Platsen är USA. Klu Klux Klan härjar i södern. I Little Rock vill konservativa vindar förhindra att färgade elever delar skola med vita. Det kalla kriget stegras ytterligare via Eisenhoverdoktrinen. Någonstans i den kulturella periferin förfinar Mark Rothko sin abstrakta expressionism och Jack Keruac publicerar första upplagan On the Road, men det här är inte deras tid. Det här är Elvis tid.
I Tulsa i Arkansas sänks en tidskapsel högtidligt ner i marken framför domstolen. Kapseln ska stolt vittna om den rådande tidens framsteg. Innehållet domineras av en enorm befenad Plymouth Belvedere i vitt och guld. I övrigt innehåller kapseln en amerikansk flagga, diverse skivor och annan popkultur samt brev från lokala dignitärer som medverat i jippot.
När kapseln öppnas 50 år senare är innehållet ruttet. Bilen har helt uppslukats av rost medan skivorna och övriga dokument blivit till betydelselösa reliker med visst samlarvärde för blinda nostalgiker.
Tiden är inte nådig mot ytliga, blint självförhärligande, politiska gester.