Min idol heter Göran

Catchy rubrik eller hur? Menar dock Göran Everdahl som fullständigt osvikligt levererar initierade, kärnfulla och intressanta betraktelser om film, framtid eller helt enkelt kultur i största allmänhet. Alltid på vacker svenska och med en klädsam och oförfalskad svensk blygsamhet.

Funderade just på om det är just den här med/omedvetna motviljan att mot att frusta fram hoppa på de spektakuläraste formuleringarna eller de mest kontroversiella åsikterna som bygger min respekt. Eller att jag aldrig tvingas rida med i Görans privatliv när jag är intresserad av vad han tycker om någon ny film. Att jag inte tvingas hålla reda på om han bor i London, eller på landet, vad hans fru heter och sysslar med och vilka han umgås med.

Görans artiklar eller framträdanden i radio och tv är nog så bra för att de bara är just det. Välkomponerade följder av ord i text, ljud eller videoform, och kring ett ämne man redan finner relevant eller som man efter ett tag tvingas känna sig berörd av i ljuset av sådana respektfulla framställningar.

Jag misstänker att Göran i själva verket personifierar begreppet Public Service och följer därför honom huvudsakligen via Spanarnas podcasts och filmrecensionerna i SVT Gomorron Sverige och i det fall han får överglänsa de ordinarie programvärdarna i Filmkrönikan.

Kampen mot militant rockbibliofili

En av höjdpunkterna i årets sommar i P1 var Howlin Pelle Almqvists nyktra betraktelser över livet som rockstjärna (särskilt om man jämför med Ulf Lundells vulgosentimentala självglorifierande dito). Howlin Pelle levererade pragmatiska perspektiv på realiteterna i en inte särskilt rationellt strukturerad underhållningsbransch och de effekter de får i mötena med konsumentledet (fansen).
En intressant reflektion gällde att flertalet människor som ser ut att vara intresserade av rockmusik egentligen är intresserade av rockmusikrecensioner. De tillbringar enormt mycket tid på att underhålla en sorts galen hybrid mellan elitistisk åsiktsfaschism och militant bibliofili. Rockbibliofilin tar sig i utttryck i långrandigt musikteoretiska diskussioner, vallfärdande till jättetråkiga konserter där hafsigt klädda orakade män spelar alltför långa stycken som saknar refränger och ett ointresse för dans (bland de ärligaste sättet att visa att man uppskattar och njuter av rockmusik).
Vilket är ett totalt slöseri med tid.
Howlin Pelle illustrerade det futtiga i att intellektualisera rockmusik genom att försöka att inte gilla ZZ Tops Sharp dressed man. Misslyckas man upskatta den underbart imbecilla sydstatsboogien ligger man ju definitivt inom riskzonen.
The Hives tar även itu med den här frågan på sin hemsida där de, under rubriken The Press Scrutinized Press, recenserar bandet recensionerna av sina spelningar. En viktigt slag för att skydda rättigheterna att ha roligt när man lyssnar på rockmusik.
På bilden, inte Hives, utan ZZ Top under sin amish-period