Hur jag lärde mig att uppskatta en ordentlig Nazistkalpering

Det skedde förstås i biosalongen under Tarantinos Inglorious Basterds, sannolikt den mest underhållande film jag någonsin sett.

Att Tarantino underhåller är ingen direkt nyhet men att det var de kammarspelslika segmenten som de var de allra mest hissnande och skrämmande roliga var lite av en överraskning i en historia som förväntades av utgöra en tunn slöja över metodiskt splatterifierade fascistsavrättningar i händerna på utvalda representanter för det utvalda folket.

Jag minns inte att jag så uppspelt längtat efter att se om en film redan under eftertexterna sedan jag överdoserade på socker och Tillbaka till framtiden nån gång hösten 1985.

Invandringspolitik från en galax långt långt bort

I District-9 får Neil Blomkamp ätnligen göra långfilmsdebut efter ett stort antal lovande, smarta och smutsiga futuristiska kortfilmer och reklamsnuttar.

Hyser hopp om att science-fiction cinematografins falnande fackla äntligen hittas och plockas upp någonstans där Ridley Scotts tappade den efter sina mästerverk.

Inget nytt om Elliott Smith

En ostrukturerad dokumentärfilm om Elliot Smith streamas på Pitchfork.

Den lyckas väl inte med att säga något intressant om sitt objekt men lyckas rätt väl med att vara generellt indie och inkluderar några fina framföranden av bla Waltz #2.

Ett år av monsterbiografier

Enligt Wired kommer vi i år bombarderas av marknadsföring för ännu fler infantila melodramer om män som tonårsmoloket tyngs av superkrafter.
Vågar man hoppas på att bioåret 2010 ger en vuxnare massmarknadsmotreaktion?

Låt definitivt den rätte komma in

Tomas Alfredssons film på John Ajvide Lindqvists bok är precis så underbart vackert nedtonad och formsäker som man kunde önska att all Svensk film borde vara i spåren efter Ingmar Bergman.

Viket har lett till välförtjänt internationellt genomslag, i vissa fall med vissa komiska inslag, som kommentarerna på recensionen på Onions AV Club där läsarna överträffar varandra med att horrorifiera andra låttitlar av Morrissey och Smiths:

Girlfriend in a Coffin
Vampire, it was really nothing
The Queen Is Undead
Billy Bludd
I Started Someone I Couldn't Finish

Marx

Pojke möter flicka och ljuv kommersiell, men relevant, musik uppstår

Ända sen jag blev kär i Jack White har jag hoppats att hans framgångar på något sätt är en symbol för att något står rätt till i världen. Att en stor begåvning med avsevärd integritet och en kompromisslös estetik har kunnat få så stora framgångar borde ju liksom betyda något.

Huruvida världen faktiskt mår bättre i och med Jack är väl inte helt klart. Klart är däremot att jag absolut inte vill se någon annan vid kontrollerna för ljudspåren till världens största varumärken.

Jag ser ingen annan som skulle lyckas subvertera en Coca-cola snutt till en hoppfull påminnelse om acceptans. Eller som i det här fallet skapar ett machomjukt ljudspår till Daniel Craigs James Bond, den västerländska manlighetens tydligaste ideal.

James Bond förtjänar fö en helt egen reflektion som outsinlig källa till manliga komplex men det får bli en annan gång.

New York om New York i New York Magazine

En vacker dag kommer vi tröttna på den New Yorkska lokalpatriotismen. En vacker dag, men inte riktigt än.

Under den vissna årstiden

Det kräver en övermänsklig vilja att inte jämrande klaga på den senaste årstiden.

Övermänsklig vilja och hård kompakt kultur Bloc Partys Intimacy som är precis den diamantkompakta föreningen av den första och den andra skivan. Det enda jag kan komma på som matchar är The Dark Knight (som i Växjö efter en typo på bioprogrammet är mera känd som är mera känd som The Dark Night).

Heath Ledgers arv blir därmed sannolikt (och förtjänar att vara) lika monumentalt och monumentalt sorgligt som Kurt Cobains.

Ångesten är evig

Lyssnade på Nevermind idag .

Lyssnade och läste recensioner av The Dark Knight.

Hoppas Health Ledgers sista gestaltning lämnar lika kraftfullt avtryck som skivan som så skickligt gömde lika delar nattsvart ångest, konst och galghumor i ilsket rosa Hubba Bubba tuggummi, längst upp på all världens topplistor

Det mest fulländade konstverket någonsin

Wall-E är det mest perfekta konstverket jag förväntar mig att se på mycket mycket länge. Andrew Stanton, som skrev och regisserade Hitta Nemo, har återigen lyckats skapa ett modernt filmiskt mästerverk som kan uppskattas av alla från fyra år och uppåt.

Walle-E är fulländad på alla punkter: den berättar en själfull historia, den refererar skickligt till alla tiders klassiker, den bryter ny teknisk mark, den förenar otroligt försiktigt minimalt historieberättande med actionslapstick, den roar för stunden, den väcker tankar, den berör på lång sikt och sist men inte minst så är den så fantastiskt skickligt förenar konstnärligheten med tillgänglighet att den kan helt lugnt ses i ett hav av fyraåriga kissnödiga ungar som kommer vara lika förtrollade som alla andra.

Det finns ett hav av referenser och scener att lyfta ut som kan exemplifiera alla superlativen ovan men det vore orättvist att lyfta ut enskilda sekvenser ur en kontinuitet som så ovanligt demonstrerar styrkorna i filmen som medium.

Paprazzivillebråd fuckar med mina minnen

Den här skivan är mycket märklig. Att se en Scarlett växa upp från sötkomplicerade tonåringen i Ghost World till actionobjektet i The Island var en sak men att sedan hitta henne granne med Tom Waits långt in i min egna (numera virtuella) skivhylla är väldigt märkligt.

Vad gör hon där? Där, bland mina de superspeciella uttryck jag valt att identifiera mig med och som blivit ljudspåret till mina mest personliga tankar och minnen?

Märkligt men definitivt väldigt intressant.

Persepolis, Persepolis

Marjane Satrapis berättelse har fantastiskt djup och sällsynt lättillgänglighet som både bok och film.

Stanley Kubrick, rockvideoregissör

Post Closer

Vem kunde ana att det gick att göra en så oerhört känslig och smakfull tolkning av ett så fruktansvärt smaskigt och överexploaterat material?

Resan är målet

Inledningen från Daft Punks meditativa Electroma.

Bruce Lee på jobbintervju

Den 24 år gamla nyblivna pappan intervjuas inför han första Hollywood-roll som Kato, den slagfärdiga chauffören till den idag bortglömda superhjälten The Green Hornet.

Här är en fin scen som visar Kato i sitt rätta element.

Ett helt vanligt sorgligt slut

Den föredömligt koncisa rättsmedicinska rapporten angående Heath Ledgers dödsorsak gör gällande att han vid tillfället hade en förmodat dödlig blandning av sex receptbelagda antidepressiva, smärtstillande och lugnande läkemedel.

Den dödsbringande ramsan lyder: oxycodone, hydrocodone, diazepam, temazepan, alprazolam och doxylamine.

Världens vackraste slut

Juno slutar helt ofattbart vackert.

Att en Hollywood-produktion både kan vara så varm, ärlig och kan locka så många till biograferna skapar fantastiska förhoppningar på de kommande tusen åren i den här, bitvis väldigt trevliga, civilisationen.

3 & 7 & hur man bör objektifiera kvinnor i rockmusik

Queens of the Stone Age ger en relevant uppdatering i hur man bör objektifiera och sexualisera unga kvinnor i rocken. Med referenser till Russ Myers Faster, Pussycat! Kill! Kill! o Quentin Tarantinos Death Proof påminns vi om det eviga sanningen att rockmusikens orubbliga fundament vilar på en härligt oändlig och obotlig dumhet.