120 minuter episkt ingenting

Det finns inga särskilda detaljer eller partier på Stars of the Lid and Their Refinement of the Decline som gör att musiken någonsin känns väldigt angelägen.

Inga stora gester. Inga ekvilibristiska instrumentorgier. Inga manierade känsloyttringar. Inga förbannelser över undermåligt uppfattade förhållanden. Inga tomma jeansmodesponsrade rop på revolution.

Istället finns det oändliga mängder kontemplativt spirande mot nya former av det som varit och det som är.

Sålunda en perfekt allegori över det ständigt flyktigt närvarande nuet.

Ett nu som i det här fallet är klockan 08.31 tisdagen den 21:a Oktober 2008

Procedural kärlek

Eskil Steenberg gör ett spel som heter Love.

I Love skapas miljöerna av en smart algoritm som utifrån förutbestämda kriterier genererar komplexitet som ska vara tilltalande och underhållande. Och dessutom väldigt vackert.

I sin blogg delar Eskil även med sig av intressanta funderingar om spelmediets möjligheter och begränsningar
som medium att förmedla upplevelser långt utöver förströelse.

Långsam, så långsam rock

Earth gör det långsamt men mycket mycket fint.