Hur jag lärde mig att uppskatta en ordentlig Nazistkalpering

Det skedde förstås i biosalongen under Tarantinos Inglorious Basterds, sannolikt den mest underhållande film jag någonsin sett.

Att Tarantino underhåller är ingen direkt nyhet men att det var de kammarspelslika segmenten som de var de allra mest hissnande och skrämmande roliga var lite av en överraskning i en historia som förväntades av utgöra en tunn slöja över metodiskt splatterifierade fascistsavrättningar i händerna på utvalda representanter för det utvalda folket.

Jag minns inte att jag så uppspelt längtat efter att se om en film redan under eftertexterna sedan jag överdoserade på socker och Tillbaka till framtiden nån gång hösten 1985.

Morrisseys sju tum

Det är otroligt uppfriskande att se bitterfarfar äntligen bjuda lite på sig själv. Och dessutom sannolikt även ordvitsa lite med de sju tummen som döljer hans hemligaste delar.

Lika trevligt är att Moz ställer upp på småtrevliga och putslustiga intervjuer med Russel Brand.

Det tog visst bara 49 år att lämna tonåren.

Marx

Postbloggandets förkämpe

Bike Snob NYC är bland det roligaste som finns att läsa på internet. 

I grunden vass verbal kritik av cyklandet som popkulturellt fenomen men samtidigt en väldigt lyckad parodi på bloggandet som individuellt beteende och mediakanal (för att inte nämna tomt urskillningslöst tyckande/hatande)

Och som  sagt väldigt roligt. Som i den här fina postningen som kastrerar en meningslös livsstilsartikel i New York Times för att den saknar verklighetsförankring samtidigt som den kastar några välriktade ruttna ägg på pinsamma infantila uttryck hos en sannolikt imbecill hardcorecyklist. 

Vi är alla PC

Microsofts nya, Seinfeldskapade, kampanj är ju faktiskt riktigt bra. Som Cult of Mac konstaterar så frångår den Apples numera väldigt trötta elitistmanér till förmån för ett betydligt bredare och mänskligare anslag.

Märkligt nog är det ju helt tvärtom när det gäller företagens respektive produktfilosofier.

Vatikanen: Ett katolskt Disneyland

The Onions världskarta raderar info ur infotainment.

Den oändliga kampen mellan gott och en annan sorts gott

På en amerikanskt smaklös datorteknik-konferens scen möts två individer som haft enormt stort inflytande på hur saker och ting fungar idag, torsdagen den 31:a maj 2007.
Hur det här skrivs och hur det möjligen läses av nån där ute, är i bägge fallen (direkt eller indirekt) i högsta grad ett resultat av vad Steve Jobs och Bill Gates har strävat efter sen nån gång i mitten av 70-talet.
Sättet de respektfullt bemöter varandra i detta (väldigt konstruerade) samtal vittnar entydigt om att rivaliteten dem helt saknar en personlig karaktär. Måhända konkurrerar deras företag med varandra men på ett personligt plan verkar den fortsatta vägen framåt är långt viktigare än de (i spelet inbyggda) konflikter med andra som vandrar på samma väg.
Och apropå vägen så är det bara 10 dagar kvar till WWDC i San Francisco då Apple sannolikt visar några nya godsaker att ta med sig i framtiden.
Om någon förresten reflekterar över att bloggen numera bara handlar om Apple så beror det nog mest på att det är hög tid att avlösa min söta men trötta lilla PowerBook med en yngre förmåga, och denna nya förmåga kommer sannolikt tillkännages just där och just då.
Efter kan vi förmodligen återvända till de navelskådande sågningarna av hufvudstadens ursäkter för finkultur.