Att betrakta Gaza i framsidor

BBC:s hjälpsamma guider till den israeliska pressen respektive palestinska pressen låter en följa bägge sidors skildring av konflikten. Även om språket är ogenomträngligt i både palestinska Al-Quds och israeliska Yediot Aharonot återstår det mycket information i bildredaktörernas val av människorna som får gestalta bägge sidors perspektiv.

Guardian bidrar dessutom med fina interaktiva kartor över både händelseförloppet dag för dag och dessutom den historiska bakgrunden.

Det har nog aldrig varit enklare att följa, i viss mån förstå och framför allt empatisera med de olika dimensionerna av den här till synes kroniska konflikten.

Adjöss till RSS

Nästa år tänkte jag gå tillbaka några snäpp i utecklingen genom att säga upp mina RSS-prenumerationer.

Att följa bloggar har definitivt sina poänger men en man kan bara tillgodogöra sig så mycket trivia under ett liv.

Under 2009 tänkte jag försöka hitta nya applikationsområden för den hjärnkapacitet som förhoppningsvis frigörs genom att minska beroendet av byte size digital crack.

Det vore även trevligt att minska mängden svengelska.

Fry om framtidens public service-imperialism

Stephen Fry delar med sig av ett mycket långt tal som tydligen skulle handla om BBC:s framtid men istället mestadels innehåller tillbakablickar mot public service imperiets glansdagar.

Tur att Stephen är lika rolig som långrandig, annars hade man aldrig orkat ta sig genom det.

Bilden är fö en gammal BBC-testbild.

En Afrikaspecial gör ingen sommar

Bläddrade i Vanity Fairs omskrivna Afrika-nummer över en snabb bagel på stora Akademibokhandeln. Tänkte på hur de välmenande budskapen, djupgående analyserna, goda initiativen fick en märklig bismak när de ramades in av annonser för Prada-solglasögon, specialbeställda Raymod Weil klockor smyckade med 13 000 safirer, Mercedesar, Marc Jacobs och andra usual suspects i en värld av framgång och flärd.
Den ena sidan bad mig ifrågasätta det västerländska konsumtionsmönstret och dess exploaterande konsekvenser medan den andra artigt men bestämt ryckte i ärmen och bad mig lägga ut 3 000 kronor på att skyla mina ögon med lite plast och krom som formats i Milano. Den ena sidan såg inflytelserika människor enas kring en "god sak", den andra tyckte att Bono kramade Desmond Tutu som om han vore sommarens hetaste accessoar, typ en limiterad väska från Louis Vuitton.
Istället för engagemang, förvirring.
Och alternativet, att inte göra något specialnummer alls, skulle ju förstås ännu sämre.
Så det är bara att finna sig i att Vanity Fair lindrar sitt/kändisarnas och mitt dåliga samvetet under några välmenande minuter innan det mediala guldfiskminnet (liksom mitt) tappar Afrika ur tankarna och ersätter en kontinent av orättvisa med någon helt meningslös distraktion.
Tänk om Vanity Fair gjorde ett år av specialnummer om Afrika...