Paprazzivillebråd fuckar med mina minnen

Den här skivan är mycket märklig. Att se en Scarlett växa upp från sötkomplicerade tonåringen i Ghost World till actionobjektet i The Island var en sak men att sedan hitta henne granne med Tom Waits långt in i min egna (numera virtuella) skivhylla är väldigt märkligt.

Vad gör hon där? Där, bland mina de superspeciella uttryck jag valt att identifiera mig med och som blivit ljudspåret till mina mest personliga tankar och minnen?

Märkligt men definitivt väldigt intressant.

En Afrikaspecial gör ingen sommar

Bläddrade i Vanity Fairs omskrivna Afrika-nummer över en snabb bagel på stora Akademibokhandeln. Tänkte på hur de välmenande budskapen, djupgående analyserna, goda initiativen fick en märklig bismak när de ramades in av annonser för Prada-solglasögon, specialbeställda Raymod Weil klockor smyckade med 13 000 safirer, Mercedesar, Marc Jacobs och andra usual suspects i en värld av framgång och flärd.
Den ena sidan bad mig ifrågasätta det västerländska konsumtionsmönstret och dess exploaterande konsekvenser medan den andra artigt men bestämt ryckte i ärmen och bad mig lägga ut 3 000 kronor på att skyla mina ögon med lite plast och krom som formats i Milano. Den ena sidan såg inflytelserika människor enas kring en "god sak", den andra tyckte att Bono kramade Desmond Tutu som om han vore sommarens hetaste accessoar, typ en limiterad väska från Louis Vuitton.
Istället för engagemang, förvirring.
Och alternativet, att inte göra något specialnummer alls, skulle ju förstås ännu sämre.
Så det är bara att finna sig i att Vanity Fair lindrar sitt/kändisarnas och mitt dåliga samvetet under några välmenande minuter innan det mediala guldfiskminnet (liksom mitt) tappar Afrika ur tankarna och ersätter en kontinent av orättvisa med någon helt meningslös distraktion.
Tänk om Vanity Fair gjorde ett år av specialnummer om Afrika...