Den elektroniska kulturens sista väktare

E3 mässan som hålls årligen för att visa spelindustrins framfötter infriar för varje år mindre av potentialen för fantastiskt berättande som jag tyckte mig se då jag för några år sen började fascineras av spelindustrins utveckling. Det som tycks återstår verkar vara olycklig korsning av Hollywoods mest profithungriga missfoster och en dyster anakronistisk imbecill machismodyrkan.
Allt är förstås dränkt i blod, tuttar och explosioner.

Man kunde tro att det kunde finnas några förmildrande campigt exploitationperspektiv. Men då spelföreteelsens enorma tillväxt har lockat de största företagen slås alla form av personliga uttrycks fullständigt samman till förmån för förmodade målgruppsmatchningar.

Endast ett exempel på ett konstnärligt perspektiv förmår höja sig över bruset, mest som en sorglig påminnelse om vad som kunde vara. Fumito Uedas The Last Guardian.

Efyterkrigsoptimism i stål och krom

New York Times sammanställer en del fina bildserier för de som någonstans innombords när ett motorintresse.

Den här handlar om när Detroit några år efter andra värdskriget drömde ljuvligt om en skinande konsumerismstisk framtid. Drömmarna fick form i vackra konceptbilar som placerades i lika vackra som bombastiska motortempel som hyllade den heliga handlingen av att köpa en ny bil.
En ny bil för dig, och en ny bil för Amerika.

På bilden, en 1938 Buick Y-Job.

Oljeberoende

Fyra minuter och sju sekunder om den annalkande undergången.