Invandringspolitik från en galax långt långt bort

I District-9 får Neil Blomkamp ätnligen göra långfilmsdebut efter ett stort antal lovande, smarta och smutsiga futuristiska kortfilmer och reklamsnuttar.

Hyser hopp om att science-fiction cinematografins falnande fackla äntligen hittas och plockas upp någonstans där Ridley Scotts tappade den efter sina mästerverk.

Referensdystopin vi inte tillåts glömma

Ridley Scott är en rätt bitter gammal man som efter 25 år äntligen blivit färdig med att finputsa sitt mästerverk.

När filmen ursprungligen släpptes 1982 var det i en version som hafsades ihop efter påtryckningar från marknadsavdelningen som tvingade fram en klyschig deckar-voiceover och ett lyckligare slut. Ridley Scott ältar den här orättvisan i alla intervjuer och det trots att han 1991 fick göra en Directors cut som tag bort voiceovern och la till en mysko drömscen med en enhörning.

Nu, efter 25 år, kommer dock Blade Runner: Final Cut, den superultradefinitiva utgåvan. Filmen får därmed, enligt upphosmannen, en värdig (och dyr) humorbefriad akademisk liksvepning för dess status som ett referensverk inom den moderna filmkonsten.
Den blir dock samtidigt lika dammigt konventionell som alla klassiker som är så bra att det är onödigt att se dem.
Vi får kämpa för att hålla entusiasmen uppe.

Förresten, enligt intervjun Wired har Ridley fortfarande inte läst Philip K Dicks bok som filmen baseras på.