Ensemble Pittoresque

Ensemble Pittoresque med Just shine on me och 1981 års bleka vision av framtiden, som sedan visade sig vara bra mycket trevligare and den faktiska bleka framtiden.

How to prove the existence of God in 1 minute eller nu är det dags att ge upp

Gårdagens SVT dokumentär om fanatiska amerikanska kristna får en ifrågasätta om det verkligen inte är dags för en undergång. Efter några inblickar i hur man i godhetens namn hjärntvättar hemskolade barn att bibeln innehåller dinosaurier, arrangerar jesusbilträffar, kör genom drive-in kyrkor och bibelinspirerade minigolfbanor finns det liksom överväldigande argument för att kasta in handduken.

Filmklippet ovan är ett exempel på denna korrumperade kristna retorik som tas upp på fortafarande aktiva Pharyngulabloggen som följer Creationismrörelsens deprimerande framsteg i bland annat skolpolitiken.

En liten tröst är att det i det här sammanhanget ständigt är väldigt nära till skratt.

Hurra för sönderhypade kriminellt korrupta dystopier

De skotska spelutvecklarna Rockstar har nyligen färdigställt den senaste delen i av Grand Theft Auto.
Eftersom GTA IV att det sannolikt kommer bli årets mest hypade och ekonomiskt mest betydande händelse i den västerländska underhållningsindustrin är det lätt att glömma den otroliga fingertoppskänsla hos dessa spelutvecklare som skapat denna otroligt sofistikerade satiriska skildringen av ett fullständigt moraliskt bankrutt Nordamerika.

Trots att de kriminella miljöerna och den flagranta våldet är en betydande del av spelupplevelsen är det ändå inte dessa medialt sönderanalyserade beståndsdelar som gör upplevelsen av GTA mest minnesvärd. Det är istället den tragikomiska desperationen som förenar seriens lika huvudpersoner där de fångats i en kriminellt korrupt dystopi helt utan möjligheter att göra något annat än att delta i mardrömmen.

GTA är minst lika formmässigt fulländat som The Wire men borde egentligen applåderas ännu mer
för att de når individer som normalt lever helt fria från någon som helst tillgång till intelligent samhällskritisk kultur.

Kanske som om Lars von Trier fick spela in Die Hard 4.0.

Referensdystopin vi inte tillåts glömma

Ridley Scott är en rätt bitter gammal man som efter 25 år äntligen blivit färdig med att finputsa sitt mästerverk.

När filmen ursprungligen släpptes 1982 var det i en version som hafsades ihop efter påtryckningar från marknadsavdelningen som tvingade fram en klyschig deckar-voiceover och ett lyckligare slut. Ridley Scott ältar den här orättvisan i alla intervjuer och det trots att han 1991 fick göra en Directors cut som tag bort voiceovern och la till en mysko drömscen med en enhörning.

Nu, efter 25 år, kommer dock Blade Runner: Final Cut, den superultradefinitiva utgåvan. Filmen får därmed, enligt upphosmannen, en värdig (och dyr) humorbefriad akademisk liksvepning för dess status som ett referensverk inom den moderna filmkonsten.
Den blir dock samtidigt lika dammigt konventionell som alla klassiker som är så bra att det är onödigt att se dem.
Vi får kämpa för att hålla entusiasmen uppe.

Förresten, enligt intervjun Wired har Ridley fortfarande inte läst Philip K Dicks bok som filmen baseras på.