Våldsamt fragmenterad information

Extra [Ken Ishii] from Xix on Vimeo.

Ken Ishii har gjort en sång som heter Extra, med en djupt psykedelisk video jag erkänner att jag inte begriper så mkt av. Annat än att jag vill titta vidare. Och se om.

Önskar för övrigt att jag helt kunde avskriva Twitter som skit men William Gibsons "feed" håller förvånansvärt hög kvalité. Fattar bara inte hur jag ska hinna respektive orka följa allt det här?

Blir informationen blir så finfördelad och kompakt innehållsrik att den till slut blir meningslös?

Motorcyklofuturism

Ekologiska motorcyklar som den här Suzukin kan få en att se fram emot nästa energikris.

Ett urgulligt tecknat fadermord

Studio Ghiblis senaste verk är en kontroversiell tolkning av Ursula K Le Guins Övärldstrilogi.

Ursprungligen tänkt att regisseras av det åldrande geniet Hayao Myiazaki som fick författarinnans unika personliga tillstånd att böja till berättelsen efter eget huvud. Hayao tog på sig detta ärofulla uppdrag men projektet kom inte realiseras under pga en redan stor arbetsbörda i kombination med tidskrävande hantverksmetoder och perfektionistiska ambitioner.

Istället klev Hayaos son Goro in i projektet. Trots sin fars uttalade förmaningar och utan någon erfarenhet av film tog sonen ( som dittills verkat som arkitekt) över regissörsrollen.
Faderns farhågor om sonens tillkortakommanden inom filmmediet besannades när slutresultatet, Tales from Earthsea (Gedo Senki på japanska , Legender från Övärlden på svenska) nedgjordes av Japans inhemska kritikerkår som ansåg att Goros försök överhuvudtaget inte kunde mäta sig med faders mästerverk som därmed släpades i smutsen. Filmen valdes till och med till "Worst movie ever" i Bunshun's Raspberry Awards.

Även Ursula K Le Guin har reseverat sig mot filmen via ett diplomatiskt uttalande på sin hemsida som författarinnan kände sig tvungen att publicera efter att Goro, troligen avsiktligt, misstolkat ett neutralt ömdöme om filmen som Ursula kände sig tvungen att uttala i Goros närvaro.

Det verkliga dramat ligger sålunda i relationen mellan Hayao och Goro, och är därför kanske en historia som aldrig kommer berättas men det finns anledning att tro att Goro definitivt inte är helt ok med att ha vuxit upp i sin faderns skugga när han väljer att inleda sin debut med ett från boken fullständigt fristående fadermord.

I ljuset av ovanstående blir det inte särskilt svårt att tolka illustrationen på filmaffischen

Kaleidoskotropolis

Kazuhiko Kawahara eller Palla om han också kallas är från Osaka och gör fantastiska kaleidoskopiska metropolistiska fotografier av landskap ljus, stål och betong. Här berättar han lite mer.
Via Wired

Mirabeu

Mirabeu / Aoki Takamasa / op.disc

Robotarna är dåliga på att kommunicera

Rolly är Sonys senaste experiment i underhållningsrobotar.
Tidigare försök som Qrio och Aibo var relativt begripliga. Vad poängen med nya Rolly är undgår mig dock fullständigt. Den kan tydligen spela musik, blinka och dansa, det senare i ordets vidaste bemärkelse.
Akihabara News har en officiell video som inte heller lyckas förklara varför jag behöver en Rolly.
Kanske skulle man fräscha upp sig inom underhållningscybernetik och se om Kubricks och Spielbergs A.I.

Allt väl på apornas planet

Den japanska experimentalpopartisten Cornelius senaste skiva vidgar vyerna precis lagom mycket för att uppskatta slumpmässiga tankar och associationer som slött studsar fram genom ett allt öppnare sinne under en sen kväll precis mitt i juli.
Titta och lyssna på Breezin och Fit och känn hur du fylls av färgglada och färska nya tankar.

Socialistiska mullvadar vi minns: Krtek

En konsekvens av att växa upp bakom järnridån var att utbudet av barnprogram var avgränsat till produktioner från Warszawapakten. Disney var ju en ambassadör för det västerländska förfallet och tilläts med mycket stor skepsis inverka på barnen vid några få tillfällen om året.
Istället fick man som barn njuta av socialistisk konformistiska animationer från tex. Sovjet, Tjeckien, Polen och Östtyskland.
För min dåvarande smak var dessa fullständigt tillräckliga och säkert mindre skadliga än Staffan Westerbergs formexperiment vid samma tid.
Vad jag minns, var det enda jag led av att jag inte fick tillräckligt med tecknat.
En av de roligare bekantskaperna från denna tid var den lakoniska tjeckiska mullvaden, Krtek. Krtek skapades av Zdenek Miller och var en lugn, blyg och mycket fåordig mullvad som tenderade att hamna i en hel del uppbyggliga äventyr mot bakgrund av det dynamiskt framväxande socialistiska samhället.
Utöver vad jag lyckas tyda ur Krteks japanska fansite har jag inte lyckats hitta några återutgåvor av Krteks äventyr. Jag hoppas verkligen att de så småningom görs tillgängliga så att jag får tillfälle att återuppleva min lyckligt indoktrinerade barndom.
Under tiden får jag väl hålla till godo med YouTubes Krtek-urval.