En förevändning för dans 2009

The Juan McLean - One Day (DFA) kunde inte låta bättre.

Om hippie Johnny

Postbloggandets förkämpe

Bike Snob NYC är bland det roligaste som finns att läsa på internet. 

I grunden vass verbal kritik av cyklandet som popkulturellt fenomen men samtidigt en väldigt lyckad parodi på bloggandet som individuellt beteende och mediakanal (för att inte nämna tomt urskillningslöst tyckande/hatande)

Och som  sagt väldigt roligt. Som i den här fina postningen som kastrerar en meningslös livsstilsartikel i New York Times för att den saknar verklighetsförankring samtidigt som den kastar några välriktade ruttna ägg på pinsamma infantila uttryck hos en sannolikt imbecill hardcorecyklist. 

New York om New York i New York Magazine

En vacker dag kommer vi tröttna på den New Yorkska lokalpatriotismen. En vacker dag, men inte riktigt än.

Italians do it better

Chromatics - In the city

Kolla även Glass Candy med Digital Versicolor

Yta. Det behövs inget mer.

Musik till en motortrafikled

Sufjan Stevens gör vanligtvis sympatisk folkpop på delstatsnivå. Hans senaste projekt är dock ett instrumentalt orkesterverk på temat Brooklyn Queens Expressway.

BQE (I-278) påbörjades på 1940-talet, sträcker sig över Kosciuszko Bridge är känd för att vara väldigt svårnavigerad.

New York sätter fart på sommaren

Cool Hunting påminner om att den bästa festen alltid är någon annanstans. New Yorks MoMA:s Tensta Konsthall-variant PS1 förbereder en Summer Warm-Up med DFA, Juan McLean, Dennis Ferrer och andra hipsterakter en genomsnittliga bloggare ääälskar sen deras första blandband (och ofta känner via någons flickväns syrra). Det lär bli alldeles alldeles, alldeles, alldeles underbart...
Inte mycket att göra åt i det här fallet annat än att förbereda sig på olika former av "du skulle varit där". Och låtsas att Accelerator är ett evenemang av internationell rang och inte bara ett betal-Popaganda.
Bilden kommer från ett videoverk av albanske konstnären Adrian Paci som jag såg på PS1 för drygt ett år sedan (när jag skulle se en Pixar-utställning på MoMA). Det består av två skärmar uppställda mittemot varandra. På den ena finns en albansk-amerikanskt barn som sjunger en visa för sina äldre släktingar i Albanien som finns på den andra skärmen. Så fort barnet sjungit en vers svarar släktingarna med sjunga samma bit i kör tills de har kommit igenom hela sången.

Förälskelser är bäst på bio

Och ingen kan fånga en förälskelse på celluloid bättre än Wong Kar Wai.
DN höjer just förväntningarna inför kommande My Blueberry Nights som precis premiärvisas i Cannes (utförligare info finns på slashfilm och hos David Starthairn).
Nya filmen placerar Jude Law, Natalie Portman, Raquel Weisz och Norah Jones i New York. Suck, Jude always gets the cutest honeys... Kombinationen låter lovande men jag är lite orolig för att de välkända, om än väldigt bildsköna, ansiktena och den engelska dialogen inte kommer komplementera Wong Kar Wais abstrakta, flyktiga filmspråk. En annan föränding är att kameran inte sköts av perfektionistiskt stilsäkra Christopher Doyle utan Darius Khondji. Darius cv är knappast något att fnysa åt men för en WKW-purist är det, tills motsatsen bevisats, bara att rynka pannan åt den oroande utvecklingen.
Ser dock enormt mycket fram emot att bli positivt överaskad.