Kärleken har en gräns

James Blake - Limit to your love
Och hejdå 2010.

Hösten närmar sig

Eibon är från Paris och det här heter Entering Darkness.

Så djävla dåligt, tyvärr

Jag hade höga förväntningar på SALEM.
Musiken var slapp, långsam och suggestiv. De syntes inte på några bilder. Skivorna går inte att få tag i. Det går inte ens att hitta mp3:or via de vanliga kanalerna.
Och sen ser man det här på YouTube.

Så djävla dåligt.

Framåt istället för bakåt

Kele Okereke med något som får mig att vilja titta framåt istället för bakåt i musikhistorien

Ensemble Pittoresque

Ensemble Pittoresque med Just shine on me och 1981 års bleka vision av framtiden, som sedan visade sig vara bra mycket trevligare and den faktiska bleka framtiden.

Kycklingsoppa på polska

2010 börjar 1982

Urtos med La Grotta

Utan titel

När man vill skära lite i trumhinnorna

Piggna till med HEALTH Die Slow.

Den djävla dealen

För att fira en besinningslöst brutalt brinnande likgiltighet för choklad.

Dreijer Ray

Basic Space

The xx - It's On with Alexa Chung - MTV Shows

The XX är numera en trio. Den lilla tjejen som verkade så stel och obekväm i alla bilder kanske verkligen kände sig så himla stel och obekväm. Och tyckte det var alldeles för jobbigt att slå igenom.
Hoppas hon mår bättre nu.
Och hoppas de återstående tre klarar av att turnera lite till.
Tills den 19:e januari på Debaser Slussen till exempel.

Betald musik låter lite lenare

Jag har lyssnat på JJ-skivan sen den kom i somras. Via Spotify och musikbloggade mp3:or.
Nu gick jag och köpte den på iTunes. Och nu låter den fan i mig ännu bättre.

Hörnsten

Den här var ju ännu finare.

No Age

Fina små möss helt enkelt.

The xx

Det var länge sen något kändes så självklart och så rätt som The xx.
Kanske sen Burial.
19:e Januari verkar bli en fin kväll på Debaser Slussen.

Gör regn!

Tom Waits ackompanjerad av Judah Bauer och Russel Simmins, förr i världen underskatadde som Blues Explosions rytmsektion.

45.33 x 8

LCD Soundsystems monotont kontemplativa löpbanehouse i 8 versioner.

Faller för en frestelse

Så länge jag kan minnas att jag har varit intresserad av gitarrer har jag varit besatt av att äga och spela på en Fender Jaguar.

Föga förvånande är de funktionella fundamenten för denna fatala fixering fruktansvärt fåtaliga.

Gitarren är i sitt originalskick inte särskilt spelbar på grund av fundamentala missräkningar som gör att de flesta som faktiskt ämnar använda sin Jaguar för att spela musik behöver byta ut centrala komponenter för att överhuvudtaget få gitarren spelbar.

Det kanske inte förvånar med att tanke på att upphovsmannen, geniet Leo Fender, helt missuppfattade rådande trender när satte igång med uppföljaren till den avskalade Telecastern och fulländade Stratocastern.

Leo trodde, i början av 60-talet, precis i sufrrockens födelse och strax innan British Invasion, att nästa stora grej skulle bli jazz.
Well, så blev det ju inte. Inte alls, skulle man kunna säga.

Och även om man nu råkade gilla jazz så ville man knappast ha en Jaguar. Den lät helt fel. Skarpt och skränigt. Istället för varmt och murrigt.

Jaguaren, och den lika olycksaliga systermodellen Jazzmastern, floppade fruktansvärt. Produktionen upphörde och de gitarrer som tillverkades förde tynande tillvaro på musikaffärernas dammigaste vrår.

Ända till mitten av 80-talet vill säga, då mer eller mindre avantgardistiska figurer som Robert Smith, Kevin Shields och (väldigt oväntat) funkunderbarnet John Frusciante plockade upp de fula djungelkattungarna på var sitt håll. Och det var i deras i vissa fall väldigt klumpiga och tekniskt tafatta händer (Frusciante undantagen) som missfostren hittade sin egen lilla röst.
Att rösten, som vissa påstår, var unik är en kraftig överdrift (det låter som helt enkelt som en Fendergitarr).

Men på bandfotona fanns det ingen bättre accessoar för att signalera att man var annorlunda. Lika tydligt som en konstigt ovårdad frisyr, en riktigt sur min, diametralt motsatt både de L'Oreal Studio Line hårsprayade Colgate-leende popstjärnorna, de Levi's-501 formstöpta rockrebellerna eller de tunnhåriga bokstavstroende bluesdinosaurierna signalerade Jaguaren att handlade om nåt helt annorlunda. Kanske inte särskilt bra. Men helt klart (då, på 80-talet) jävligt annorlunda och jävligt snyggt (för desigenen var gudabenådad redan från den första dagen).

Så nu, som jag har lovat mig själv att alltid bemöta mitt livs största frestelser, har det sannolikt blivit dags för att falla.

Öster om eden

Nya Taken by Trees.