Spionsommar i Panama istället

Vädret i småland är för tillfället ur led. Det som återstår är nederbörd i olika former.

Lyckligtvis främjar smattret mot fönsterrutorna fri flykt i tanken och särskilt flykt in i välskrivna spionäventyr i mellanamerika.

90-talet var en spionthriller

I alla fall rent musikaliskt.

Att jag aldrig har slutat älska Portishead beror nog på chocken när de dök upp i mitt öra. Jag minns det forfarande första gången jag hörde dem, på trevliga Get Back Records i Linköping (dit man vallfärdade innan youtube och myspace).

Jag klev in genom dörren och märkte med en gång att något var annorlunda. Allting tyckte röra sig långsammare, mera medvetet och med något fördolt mål. Sen märkte jag ljudet i högtalarna. En då helt ofattbar kombination av de vackraste hip-hoptrummorna jag någonsin hört med en avgrundsdjup basslinga, filmiska stråkar ur den bästa trenchcoatthrillern jag aldrig sett och en (som det lät) gränslöst vacker femme fatale.

Ljudet var Sour Times.

Jag trodde inte det var sant DJ Premiere och The Manchurian Candidate. A Tribe Called Quest och Serge Gainsbourg. Där och då sprängdes musikaliska gränser samtidigt som mitt huvud exploderade i en lycklig blodig bang.

Portishead är snart klara med en ny perfektionistisk skiva och det borde firas med en titt på deras första verk, en liten agentfilm med titeln To Kill a Dead Man.

Den amorfa actionhjälten

Matt Damon är nog den mest karaktärslösa skådespelaren i Hollywood.
Hans ansikte innehåller inga särskilda drag. Hans blick dras inte med en skälmsk underton, kärleksfull värme eller onda ögat. Och hans generella uppenbarelse är precis just det, en generell uppenbarelse.
Denna frånvaro av detaljer att det är stört omöjligt att fästa frenologiska eller fysiogonomiska fördomar på hans figur och det går inte att med bara en blick avgöra om han är en hjälte eller en bov.
Matt Damon sålunda helt perfekt för spiongenren där man ju faktiskt helst inte vill veta vem som egentligen svek, mördade, svindlade och dubbelsvindlade förran i den allra sista bildrutan.
The Good Shepherd, The Departed, Syriana och Bourne-serien är allihop utmärkta exempel på det minimalistiska anletets effektivitet. Visst tjänar filmerna på en Nicholson, Clooney eller Cooper när mörkret eller ljuset behöver understrykas med något kraftigare penseldrag, men spänningen vilar trots det till största delen på de centrala karaktärernas otydlighet.
Som i nya Bourne Ultimatum som med sin dokumentärt handkameraskakiga berättarstil, dova färgpalett och fragmentariska handling blir ett nytt exempel hur lite karaktär det krävs för en uppvisning i amorf action.