En tår i ögat på en gammal whigger

Barack Obama talar till National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) på ett sätt som fuktar ögonen hos en person som mellan 13 och 18 lyssnade på så mycket hiphop att han inbillade sig att delar av ens själ var svart.

“They might think they’ve got a pretty jump shot or a pretty good flow,” Mr. Obama said, “but our kids can’t all aspire to be LeBron or Lil Wayne. I want them aspiring to be scientists and engineers, doctors and teachers, not just ballers and rappers. I want them aspiring to be a Supreme Court justice. I want them aspiring to be president of the United States of America.”

Heavi Metal nån gång 1984

Fisz och Emade fortsätter med ännu mer fulländad musik på polska

#116

Del Tha Funkee Homosapien med Get it right now eller "svart musik svarta inte längre lyssnar på", #116 enligt stuff white people like. Förklarar mig härmed skyldig

Hip Hop 1995

Om hela 90-talet hade låtit som The Nonce så skulle vi aldrig behövt ett 00-tal. Som månarna runt jorden hade vi lika gärna kunnat snurra runt i de där looparna för evigt.

Hip hop i Lego

Hip hop klassiker återskapade i minifigs via Format.

Niebo (pl)= himmel (sv)

Polsk hip hop i en av sina trevligaste och mest filmiska uttryck. Emade feat. O.S.T.R. med Niebo.
Emade är oftast ena halvan aw Tworzywo Sztuczne där han skapar väldigt sofistikerade ljudcollage till sin brors, Fisz, vackra beatnikinfluerade poesi.

Föreningen av direktheten i Afroamerikansk gatkultur och det Slaviskt literärt kontemplativa
utgör tydligen än oerhört fruktbar grund.

Dom vill veta i Tensta

Senaste åren har jag ganska aktivt undvikit svensk hip hop. Anledningen att allt jag stött mest låtit som en förolämpning mot allt som gjorde att jag älskade musikstilen under 80- och 90-talet.

Döm så av min förvåning när jag via en Grammis (av alla sätt att hitta musik på) hittar Adam Tensta som lika svängigt som stilsäkert uppdaterar Rebel MC att till garageuppfarterna utanför Stockholms tullar.

Undrar vad jag mer har missat?

Warszawa brinner

En liten påminnelse om det mindre vulgära öst.

Malcolm XXL

För ett tag sen tipsade Fredrik Strage om Byron Crawfords blog.

Byron skriver till vardags i Hip-hop magasinet XXL som jag normalt fäst särskild vikt vid att undvika. Sen Byron förgyllt min vardag med en strid ström underbart politiskt inkorrekta rader (se nedan) funderar jag dock starkt på att ta det tillbaka till mina whigger-rötter.



VIP night at Hooters
"I spend enough money in Hooters to put a kid through college. Hence I wasn't that surprised the other day when one of the waitresses slipped me an invite to their annual anniversary party for their regulars..., though I've always maintained that I go there for the chicken first and the titties second."


Bloc Party - The Prayer
"The bad news (and I hope I'm not breaking this to anyone)? Bloc Party lead singer Kele Okereke is teh ghey. You guys know I try to be open minded about these things (nullus), but I don't know if I'll ever be able to listen to a Bloc Party song again and not know what it's really about. Which is kind of odd when you think that the issue before was that you never really knew what the fuck Bloc Party was singing about. (Or maybe I'm just straight like that.) Indeed the trend with this new album seems to be teh gheying things up a bit, to go after that U2/Coldplay audience.

"The Prayer" has a heavier drum beat than most of the rest of what they've done (it actually reminds me more of how they sound live than anything on Silent Alarm), but the chorus is suitably "soaring," complete with Edge-like guitar work courtesy of whoever their guitarist is."

90-talet var en spionthriller

I alla fall rent musikaliskt.

Att jag aldrig har slutat älska Portishead beror nog på chocken när de dök upp i mitt öra. Jag minns det forfarande första gången jag hörde dem, på trevliga Get Back Records i Linköping (dit man vallfärdade innan youtube och myspace).

Jag klev in genom dörren och märkte med en gång att något var annorlunda. Allting tyckte röra sig långsammare, mera medvetet och med något fördolt mål. Sen märkte jag ljudet i högtalarna. En då helt ofattbar kombination av de vackraste hip-hoptrummorna jag någonsin hört med en avgrundsdjup basslinga, filmiska stråkar ur den bästa trenchcoatthrillern jag aldrig sett och en (som det lät) gränslöst vacker femme fatale.

Ljudet var Sour Times.

Jag trodde inte det var sant DJ Premiere och The Manchurian Candidate. A Tribe Called Quest och Serge Gainsbourg. Där och då sprängdes musikaliska gränser samtidigt som mitt huvud exploderade i en lycklig blodig bang.

Portishead är snart klara med en ny perfektionistisk skiva och det borde firas med en titt på deras första verk, en liten agentfilm med titeln To Kill a Dead Man.