#116

Del Tha Funkee Homosapien med Get it right now eller "svart musik svarta inte längre lyssnar på", #116 enligt stuff white people like. Förklarar mig härmed skyldig

20 år design och republik

Apropå 20 så var det 20 år sedan den inflytelserika designrepubliken The Design Republic utropades.
Creative Review blickar tillbaka på tDR:s uppgång och fall.
När jag läser artikeln inser jag hur mycket tDR inverkade på estetiken som under 90-talet symboliserade de progressiva rörelserna inom både dansmusik och nätkultur.
Och jag minns hur jag på min 23årsdag tillbringade hela natten framför min Playstation spelandes Wipeout 2097 vars futuristiska racing ramades in av tDR:s grafik och ackompanjerades av Photek, Daft Punk och FSOL.

Hip Hop 1995

Om hela 90-talet hade låtit som The Nonce så skulle vi aldrig behövt ett 00-tal. Som månarna runt jorden hade vi lika gärna kunnat snurra runt i de där looparna för evigt.

Nattsim

Ångesten är evig

Lyssnade på Nevermind idag .

Lyssnade och läste recensioner av The Dark Knight.

Hoppas Health Ledgers sista gestaltning lämnar lika kraftfullt avtryck som skivan som så skickligt gömde lika delar nattsvart ångest, konst och galghumor i ilsket rosa Hubba Bubba tuggummi, längst upp på all världens topplistor

Midnatt i en perfekt värld

Vi minns vårt 90-tal.

6 minuter sömn

Osofistikerad monotoni i dess allra vackraste form.

Sleeps Dragonaut från debutskivan blev tyvärr höjden på karriären. Bandet fick ett rejält skivkontrakt som medlemmarna blåste på stora Orange-rörförstärkare och Hash. Under inflytandet av dessa investeringar spelade de in nästa skiva som bestod av ett enda riff som sträcktes ut över drygt 60 minuter. Den inofficiella titeln var Dopesmoker.

Skivbolaget ville förstås inte släppa skivan och efter diverse bråk och interna konflikter splittrades medlemmarna ut i diverse andra stonerkonstellationer.

Om är den kanske den intressantaste och består av trummor, bas och oändligt tålmodig metalpsykedelia.

90-talet var en spionthriller

I alla fall rent musikaliskt.

Att jag aldrig har slutat älska Portishead beror nog på chocken när de dök upp i mitt öra. Jag minns det forfarande första gången jag hörde dem, på trevliga Get Back Records i Linköping (dit man vallfärdade innan youtube och myspace).

Jag klev in genom dörren och märkte med en gång att något var annorlunda. Allting tyckte röra sig långsammare, mera medvetet och med något fördolt mål. Sen märkte jag ljudet i högtalarna. En då helt ofattbar kombination av de vackraste hip-hoptrummorna jag någonsin hört med en avgrundsdjup basslinga, filmiska stråkar ur den bästa trenchcoatthrillern jag aldrig sett och en (som det lät) gränslöst vacker femme fatale.

Ljudet var Sour Times.

Jag trodde inte det var sant DJ Premiere och The Manchurian Candidate. A Tribe Called Quest och Serge Gainsbourg. Där och då sprängdes musikaliska gränser samtidigt som mitt huvud exploderade i en lycklig blodig bang.

Portishead är snart klara med en ny perfektionistisk skiva och det borde firas med en titt på deras första verk, en liten agentfilm med titeln To Kill a Dead Man.