Låt definitivt den rätte komma in

Tomas Alfredssons film på John Ajvide Lindqvists bok är precis så underbart vackert nedtonad och formsäker som man kunde önska att all Svensk film borde vara i spåren efter Ingmar Bergman.

Viket har lett till välförtjänt internationellt genomslag, i vissa fall med vissa komiska inslag, som kommentarerna på recensionen på Onions AV Club där läsarna överträffar varandra med att horrorifiera andra låttitlar av Morrissey och Smiths:

Girlfriend in a Coffin
Vampire, it was really nothing
The Queen Is Undead
Billy Bludd
I Started Someone I Couldn't Finish

Ett rött öga mot verkligheten

Min lördag kunde börjat bättre. Jag vaknade med bara ett öga. Det högra förblev slutet. När jag sedan tvingade upp en smal springa framför spegeln så röjdes ett blålila iris mot en ondskefullt röd ögonglob.
Efter lite eftertanke insåg jag att det nog var en olycklig konsekvens av en överilad gest repade ögat när jag plockade ut mina hårda linser igår natt. Och inte led i förvandlingen till Antikrist.
Lyckligtvis kröp jag, i min förtvivlan, inte tillbaka in i (vad som verkade vara) min krypta utan drog på mig solglasögonen för att överge det dimmigt synliga för en värld av nya ljud.
Närmare bestämt kröp jag in i löjligt söta Annie Clarks debut som St Vincent. Marry me utgör ett inbjudande landskap av otvunget kantig konstrock smyckat med mängder av smarta, knasiga och sympatiska detaljer. Och sålunda en fullgod ersättning för en ovälkomnande och grym verklighet.