Sexualitet på franska (förstås)

Sebastien Telliers nya skiva handlar, som all fransk popmusik någonsin, om sex.

För ändå att göra det lite extra tydligt har Sebastien döpt den Sexuality samt påpekat ämnet i all amöjliga intervjuer. Det finns nu sålunda väldigt lite att missförstå.

Det är möjligt att denna övertydlighet är ett resultat av att Sebastiens tidigare verk missuppfattats handla om något annat. Som den fina La Ritournelle (ovan) från skivan Universe. Bägge dessa ord är förstås synonyma med sex på franska men har då tydligets misstolkats på den internationella arenan.

Jag har hört att franskan har 4 051 ord för sex. Jämför det med eskimåernas 99 ord för snö.

90-talet var en spionthriller

I alla fall rent musikaliskt.

Att jag aldrig har slutat älska Portishead beror nog på chocken när de dök upp i mitt öra. Jag minns det forfarande första gången jag hörde dem, på trevliga Get Back Records i Linköping (dit man vallfärdade innan youtube och myspace).

Jag klev in genom dörren och märkte med en gång att något var annorlunda. Allting tyckte röra sig långsammare, mera medvetet och med något fördolt mål. Sen märkte jag ljudet i högtalarna. En då helt ofattbar kombination av de vackraste hip-hoptrummorna jag någonsin hört med en avgrundsdjup basslinga, filmiska stråkar ur den bästa trenchcoatthrillern jag aldrig sett och en (som det lät) gränslöst vacker femme fatale.

Ljudet var Sour Times.

Jag trodde inte det var sant DJ Premiere och The Manchurian Candidate. A Tribe Called Quest och Serge Gainsbourg. Där och då sprängdes musikaliska gränser samtidigt som mitt huvud exploderade i en lycklig blodig bang.

Portishead är snart klara med en ny perfektionistisk skiva och det borde firas med en titt på deras första verk, en liten agentfilm med titeln To Kill a Dead Man.